Berättelser och lukter

Häromdagen var jag på webbyrån Xelera, på en trevlig workshop om corporate storytelling. 

Ett litet föredrag om att marknadsföra och stärka ett varumärke via berättelser. Det är alltså samma sak, fast översatt. 
http://www.xelera.se/blogg/lat-oss-beratta-en-historia – kolla gärna bambuserlänkarna.

Det fascinerar mig, begreppet storytelling. 

För något år sedan kollade jag lite på ett företag som sysslade med cv-storytelling. Då handlade det förenklat om att piffa till sina ansökningshandlingar när man söker jobb, med ett personligt tilltal, med en mer intressant tidslinje. Snopet, jag såg något betydligt mer spännande framför mig.

Ordet tidslinje fascinerar mig nämligen också, i mitt huvud känns det som en variant på datumlinje. Som att man är på väg att korsa ekvatorn och ska döpas i champagne på däck på ett kryssningsfartyg under festligheter där ett litet musikkapell spelar.  

Fenomenet storytelling är modernt, men också gammalt och på så vis dubbeltydigt. Jag är för ordnördig och egentligen tveksam till att en så god och ursprunglig sak som människors berättande ska användas som bild i reklamvärlden. Men just då går det ju an att använda det engelska begreppet, det känns genast mer kommersiellt. (Hmm. Undrar just hur känsliga engelsktalande personer ser på fenomenet?)

I samma veva används ofta begreppet corporate branding, det vill säga engelska "brand" som i (varu)märke, "branding" som i att brännmärka boskap. Företagsvarumärkning, om nu det ordet fanns.

Föredraget jag bevistade hölls av kunniga Victoria Ahlén med firman Awoque. Hon talade om att berättelsen (nej, hon sa mest storyn) ska vara "din", och den ska vara äkta. Hon menade också att den å andra sidan kan vara påhittad men då ska det framgå. Det lät vettigt, om jag nu fattade henne rätt. 

Men jag fastnar så lätt i orden och semantiken och min hjärna gör utflykter.

Och det som min hjärna vek av till – vid ordet "äkta" – det är det alldeles äkta berättandet. Det som alltid finns, som en aldrig övergående trend. 

På Göteborgs kulturkalas häromåret hittade jag programpunkten "Berättelser vid grinden i eldens sken" och det var precis vad rubriken sa. Vi satt mitt i stan, i utkanten av Trädgårdsföreningen, runt ett fyrfat på kvällskvisten och människor berättade historier.  Jodå, jag var där varje kväll!

Så om ordet tidslinje för mig har en doft av champagne, så har storytelling en doft av lägereld. Undrar just om någon kan få in lukten av fin torr brinnande björkved i reklamen?

För att komplettera doftcirkeln: brand luktar tobak.

Jo, det fanns en gång ett tobaksmärke som hette Tiger Brand. Och nu blir det hur litterärt som helst. 

I Nils Ferlins dikt Cirkus, som beskriver hur han som femåring uppträder för mamma:   


"Det hela var bara ett vedskjul
men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt:
Den hette Tigerbrand."
 

Kanske har femåringen inspirerats av en cigarrlåda eller tobaksburk?

Den sanne berättaren Evert Taube skrev i visan Mary Strand:

"När i North Shields i England man går iland
som kan hända ibland, i England, ja-ja,
så ligger cigarrschappet Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand
Det var där jag blev frälst av miss Mary Strand
ur polisens hand i England, ja-ja,
miss Mary som står uti Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand."

Åh, det doftar!
Man borde kanske läsa om Proust? I "På spaning efter den tid som flytt" är det som bekant en lukt som sätter igång berättarens minne – doften av Madeleinekakor. 

Kakorna smakar nästan som små muffins men har ingen som helst likhet med cupcakes, om ni minns det modet? 10 juli är Prousts födelsedag, testa receptet!