vad gör man med dom där stackars minuterna man stressar sönder sig för?

På Facebook ingår jag i en grupp där högt och lågt diskuteras. Nu handlade det om hur bilister har det i Göteborg. I stan försöker man skapa bättre framkomlighet för kollektivtrafiken, men det krånglar till det för privatbilismen. Precis som på alla andra håll i världen, skulle jag tro. Konflikt.
Så började folk tala om hur det var förr, när arbetsplatserna låg närmare hemmen. När inga bilar behövdes. När min pappa tog cykeln närmare en mil till jobbet varje dag, det var inget konstigt på den tiden!
Tråden blev lååååång. 
En medlem i gruppen, Lena Björndahl, satte fingret på den ömma punkten. Hennes ord var så kloka att jag ville dela dem:

"kanske man ska fråga sig varför "vi inte hinner" med det ena och det andra idag?! Man gick från 12 timmar, man lämnade 6-dagarsveckan och införde 5 dagar och 8 timmar - och ändå är vi så sönderstressade att vi fått nya begrepp, som "gå i väggen" bli "utbränd".. Och höst-, vår-, vinter- depressioner diskuteras varje säsongsbyte... 
/.../
Nånting är väldigt fel i hela vårt tänk! Ofta undrar jag dessutom; Vad gör dom sen? Alla dom som har så jäkla bråttom... vad gör man med dom där stackars minuterna man stressar sönder sig för?"

Men precis så är det ju! En människa jag inte känner lyckades formulera mina tankar i en facebooktråd. Märkligt va? Tack!