Kollektiva känslor eller jungande i Sverige

Detta handlar inte om ord men om något jag funderat över.
När vi läste om hur människor i Nordkorea sörjde nästan makabert mycket när Kim Jong-Il dog, då förfasade vi oss över att människor tvingades delta i sorgeceremonier och gråta.  Det rapporterades senare om att de som inte grät tillräckligt skickades till arbetsläger. Sajten Daily NK som drivs av avhoppare rapporterade så här:  http://www.dailynk.com/english/read.php?cataId=nk01500&num=8668. Regimen förnekade naturligtvis. http://www.dailynk.com/english/read.php?cataId=nk01700&num=8685

Nu har Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson gjort ett reportage från det slutna landet. Läs! Fantastiska bilder, fin text.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14432579.ab

Men i mitt huvud dök det upp en mycket konstig parallell.
När svenska kungahuset förmerade sig häromdagen var diverse nätfora fulla med gratulationer - rakt ut i luften. Som om alla trodde att Victoria och Daniel läste just detta?
Nej, som en kollektiv känsloyttring.
När skådespelaren Erland Josephson dog, ja då skrev folk "vila i frid" eller "R.I.P".
Som en kollektiv känsloyttring.
Skillnaden är förstås att vi tvingas inte sörja eller jubla offentligt. Vi gör det frivilligt – om vi blir berörda.
Kollektiva känsloyttringar kan rentav kännas bra. Om Sverige vinner fotbolls-VM till exempel – då skulle jag också gå ut och tjoa.