En sådan dag

...då ord är onödiga. Men jag måste erkänna att jag älskar ordet försommardag.
Och Olav Gerthels visa.

http://www.youtube.com/watch?v=7F7JyNiUwI8&feature=youtube_gdata_player

Från glidningar till ordskred

Är ordets makt på väg att brytas?
Ständigt intressant fråga som nyss kom upp i ett forum jag besöker. Reaktionerna blev blandade, med en hel del rejäla överord...
När nästan alla har tillgång till stora textmassor via nätet, när nästan alla har chans att uttrycka en åsikt, skriva av sig sina tankar eller gå i polemik med andra – då används vissa ord slarvigt och utan större eftertanke. Eller ens kunskap, kan man tycka ibland.
Makten i ordet har spridits ut. Det verkar ibland som om ordets kärna och innehåll av makt har blivit utspädd på köpet. Ner till homeopatiska doser, tänker jag ibland.
Kanske har en del begrepp redan eroderat. Jag ser det i politiska termer, och i bildliga uttryck.
Ordet demokrati betyder visserligen fortfarande folkstyre men har även hamnat i en privatfålla – om jag inte får rätt i en tvist är det "odemokratiskt". Vi kallar meningsmotståndare "fascist" utan att blinka. Hårda uttryck som  till exempel "psykopat" och "hora" har blivit vanliga skällsord.
De som råkat ut för en motgång skriver att de är kränkta eller känner sig våldtagna.
Kvällstidningarnas rubrikord chock, krasch och katastrof har inte alls samma valör nu då de används i alla möjliga (och förr otänkbara) sammanhang.
Självklart beror det på den stora mängd skriven text vi möter hela tiden. Den som vill höras måste skrika,. De exakta, finstämda orden drunknar i bruset.
Det finns numera väldigt många internetsidor och facebookgrupper med språkpoliser. Också det ett tecken. Vi är många som försöker hålla emot.
Man får hoppas att utvecklingen bromsar upp av sig själv. Annars har betydelseglidningarna övergått i ordskred.
Och om vi inte har ord att ta till, om alla viktiga ord får glidande värde, hur ska vi då kommunicera?
Nu har jag lovat mig själv att undvika de ord som håller på att halka ner i dyn.
Makt åt alla är kanske en bra paroll, men ordets makt måste brukas försiktigt. Så länge det finns någon kvar.

Tecken...

Överallt läser vi –  tecken, bokstäver, varumärken, linjer, logotyper, former, symboler. Åtminstone gör jag det.
Bilden nedan är från en nybyggd väg vid Älvängen. Jag väntade utanför butiken Klädkällaren, mina vänner var kvar därinne, och på en trappa satt en ung kille som sa "Här skulle man kunna bo!".
Han såg skönheten i Göta Älv, i de spirande skogssiluetterna, bergen, och förmodligen såg han också något skönt i de slingrande nya vägarna. Just det stora vägbygget hade vännerna och jag redan avfärdat som överdrivet och rätt fult. Nu tittade jag också på linjerna, och såg något annat.

Nästa bild är vackrare, för vem gillar inte fågelholkar och spirande träd och lätta moln? Bilden är från ett koloniområde.
Men av gammal vana läser jag också. Utan vidare ser jag att grenarna bildar bokstäver. Visst står det JA där uppe till vänster? Och med lite fantasi och tankefrihet kan jag se Vår! längre ner till höger. (Det hade varit lättare om man utan vidare läste futharken, runskriftens rakstreckade alfabet, men där är jag inte tillräckligt bevandrad).

Mitt intresse för tecken och logotyper och symboler är gammalt. Jag började läsa vid tre års ålder, så där någonstans upptäckte jag tidningarnas och böckernas underbara värld – men andra läsbara objekt är lika spännande. 



Till exempel lyckades jag häromdagen snöa in på Ångpanneföreningens logotyp.
Den har såvitt jag vet alltid sett likadan ut. Inte har föreningen bytt namn heller under alla år sedan starten 1895. Inte plockat bort ringen över å, inte omdesignat, inte moderniserat.
I Göteborg tog anrika ÅF över ännu mer anrika Sjöbefälsskolan på 1990-talet och den ligger på höjden Kvarnberget mitt i stan – så ÅF:s blå skylt syns tydligt. Dessutom dyker logotypen upp på fler ställen, eftersom Ångpanneföreningen arbetar med certifiering och teknik och säkerhet (ungefär det enda jag vet).

Till denna logotyp kopplar jag mentalt min barndom. Och det jag lärde mig om politik när jag växte upp. Det gick till såhär:
Under andra världskriget var mina föräldrar antinazister. De hjälpte flyktingar som kommit hit, deltog i diskussioner, pappa som var stuveriarbetare hällde fotogen över tyskarnas mat som fraktades med järnväg till det ockuperade Norge, och mamma och hennes danska mor skickade paket till släkt i Danmark. Ja, sådant som vanliga tänkande hederliga människor gjorde på den tiden. "Det fanns de som sa efter kriget att de inte visste vad nazismen stod för när det pågick. De är antingen korkade eller inte läskunniga – eller något värre" sa min mamma på 80-talet.
I mitt barndomshem läste vi Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den tidning som mest avslöjade nazismens förfärlighet. 3 februari 1933 skrev den stridbara och modiga chefredaktören Torgny Segerstedt den berömda ledare som avslutades:

”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning."

Torgny Segerstedt kritiserade Sveriges undfallande samlingsregering och den transiteringstrafik som tillåtits, och skrev elakt och avslöjande om nazisterna. Han var känd och respekterad i stora delar av världen. GHT eller HT, som den kallades, blev censurerad och konfiskerad och utsattes för påtryckningar. Torgny Segerstedt blev kallad till kung Gustav V och blev åthutad. Varje 27 januari, Förintelsens minnesdag, läggs blommor i de norska färgerna vid Segerstedtmonumentet i Göteborg.

Vi läste alltså HT så länge tidningen fanns, till 1973.
Och HT hade vad som kallades en "merkantil tävling". Det var ren reklam egentligen, en sida fylldes med varumärken där man maskerat bort delar, och tävlingen gick ut på att känna igen dem ändå. Mamma hade gått på Slöjdföreningen, en konstnärlig utbildning, och var bra på det där. Och jag fick snabbt ett tränat bildöga och älskade tävlingen fast vi aldrig vann.
En av de logotyper som alltid fanns med var just Ångpanneföreningens, och den fastnade. Lika kantig som vore den ristad i sten, som futharken – förutom den omslutande cirkeln och den kaxiga ringen över Å.
Nu ska jag ut och läsa vidare. Finns det inget att läsa får jag väl hitta ett buskage.

O******bar

Språkrådet gav upp kampen för nyordet "ogooglebar" eftersom det tog för mycket resurser att fajtas med google. Kolla Språket i P1.
Själv använder jag andra sökverktyg och har aldrig använt detta knöliga nyord. (Osökbar duger bra.)
Men nu jäklars! Nu.
Rekommenderar annars googles förträffliga tjänster - bara inte den vanliga söktjänsten. Prova multisök med t ex metacrawler i stället. Själv ska jag dit nu och söka det förkättrade ordet, bara för att bråka lite.

Grattis på Saint Patricks dag och så vidare

Idag är det Paddy Day, det känner många till. Alltså, Irlands nationaldag – Saint Patricks dag..
Och snart påsk.
Men däremellan persiska nyåret Noroz, internationella vattendagen, dagen för mänskliga rättigheter, Kennethdagen och lite av vart.
En bra kalender tycker jag är http://temadagar.se/kalender-2013/
Kolla, så missar du inga anledningar till firande.
Slainte!

Moral och omoral

Finfina litteraturbanken.se publicerade detta, ur ett gammalt nummer av Allers Familje-Journalens handböcker (vad nu det var).
Upphovsperson okänd, men boken kom 1928. Alltså har det ändå gått så lång tid att verket är fritt.
Jag är mest nyfiken på logiken. Hur tänkte de då? Jag är själv bokmal och väldigt moralisk.


Litteraturbanken borde alla känna till – här kan man läsa svenska klassiker i digitalt format.
Ursprungsidén kom från författaren Sven Lindqvist som saknade tillgång till den svenska litteraturen när han var ute och reste. 2002 började planeringen för litteraturbanken, genom ett initiativ från Svenska Akademien.
Nu är bland andra Vitterhetsakademien, Språkbanken och Kungliga Biblioteket med i föreningen som driver projektet.

Back in Kansas

Påven har röda skor. Snygga handsydda italienska, förstås.
Just i dag enades kardinalerna i Vatikanen om den nya påven, och det var ovanligt mycket mediebevakning tycker jag. Direktsändning av rökplymer – allvarligt talat, har det varit så tidigare?
I detta sammanhang fick man se de nya kläderna och skorna som sytts upp och var klara – tre olika uppsättningar, så att vinnaren av de tre kandidaterna  genast skulle kunna klä sig i påvedräkt.
Skorna på bilderna var vackert röda loafers.

Förr, har jag för mig, var det hetärer som hade röda skor. (Något jag tror mig minnas från ungdomens latinlektioner, hittar inga belägg just nu). Hetärer var friare än andra kvinnor i antikens Grekland, ett slags finare prostituerade.

Med Nordisk familjeboks ord: "De flesta hetärer voro fala tärnor af sämsta slag". Men alla sålde inte sex. De kunde till exempel fungera som sällskapsdamer, eller dansa och musicera. Hetär betyder helt enkelt väninna. En kvinna man inte gifter sig med, kort och gott.

De kanske mest berömda röda skorna bars inte alls av en hetär, utan av Judy Garland när hon 16 år gammal spelade Dorothy Gale i Trollkarlen från Oz, 1939. Filmen där hon sjöng Over the rainbow, ni vet.

Dorothys röda skor finns på museum i USA. Bild Wikipedia.

.

Den bygger på en barnbok av L Frank Baum – och i boken är Dorothys skor silverfärgade. I filmen blev de röda, för att man ville göra det mesta möjliga av den då nya Technicolor-tekniken.

De röda skorna – ruby slippers – är viktiga i berättelsen. Dorothy förs av en tornado till fantasilandet Oz och får skorna som tidigare suttit på en elak häxa. Om hon vill tillbaka till Kansas ska hon slå ihop hälarna tre gånger och säga "There is no place like home". Det gör hon ju till slut, men inte förrän hon upplevt en hel del äventyr.

Om påven längtar tillbaka till Argentina kanske han kan prova samma trick?

Endera dagen är det premiär för en ny film om trollkarlen från Oz. Den ser jag fram emot.

Du har nåt mellan tänderna...

Konstigt det där, att det ska vara så svårt att rätta någon som använder ord fel.
Om en vän har spenat mellan tänderna eller en fläck på näsan kan man utan vidare påpeka det. Men när vännen skriver de i stället för dem – och tvärtom, upprepade gånger – på facebook, så drar man sig för att säga eller skriva något.
I talat språk hörs inte sånt som de/dem-fel, men visst händer det att någon använder ord alldeles galet. Ofta gäller det "fina ord". Då brukar jag diskret smyga in rätt ord när jag svarar.
Och gärna le eller skratta lite, som om jag förstod att det var ett skämt. Allt för att rädda ansiktet på den som missade. Löjligt, jag vet, men så gör jag.

Bild från Wikimedia

"Den där låga bodonitonen" sa nån en gång när vi pratade om ett musikstycke. Jag log och sa "Ja, borduntoner kan vara jobbiga".
Ordet hen sökte är bordun, en oftast låg ihållande ton som liksom ligger i botten och mal, i till exempel medeltida musik.
Bodoni är däremot ett typsnitt skapat 1798 av typografen Giambattista Bodoni. Ett snyggt typsnitt som länge användes i tidningsrubriker.
Bokstäverna har serifer, de små tvärstrecken som avslutar staplarna, och typsnittet räknas till gruppen antikvor.
Ordet antikva kommer förstås av latinets antiquus, gammal. Det är upprättstående bokstäver som efterliknar den latinska stilen, som i antikens Rom. Men där och då handlade det bara om versaler – stora bokstäver alltså.

I dag anses man skrika om man skriver med versaler i chattar och forum. 
I antikens Rom fanns inget val. 
Forum är ju också latin och betyder torg. Det mest berömda, Forum Romanum, kan man besöka och se flera monument med latinska inskriptioner. 
Det är klart att en kejsare som lät uppföra en triumfbåge ville ha en text som för alltid vittnade om hans framgångar. I versaler. Om det hade funnits gemener, små bokstäver, hade de varit hopplösa att hugga in i sten, och rätt svåra att läsa.

Gör det själv?

Jag slog upp något på Wikipedia, mot bättre vetande (om skämtet tillåts).
Det händer att jag retar upp mig där nämligen, på torftigt och misshandlat språk. Ibland råkar jag på riktigt djupa faktaspäckade artiklar skrivna av experter, men ibland – ja jisses.
Nu ville jag kolla om jag mindes rätt vilka attribut som hör till den grekiske guden Apollon. Det går ju så lätt att söka på nätet, och just Wikipedia dök upp tidigt bland sökresultaten.

utsökt, sa Bill

Formuleringen "Han förknippas som..." gav mig huvudvärk. Att attributen fick heta "kännetecken" ledde till ett lätt illamående. Och meningen "Apollon var en utsökt bågskytt" fick mig att fundera på om Systembolaget redan hunnit stänga. Jag började plötsligt längta efter öl, men inte lager.

Nå, jag gnällde av mig lite i en facebookgrupp för språkpoliser – och fick kommentaren "Du kan ju gå in och ändra. Det är det fina med WikiPedia."
Då retade jag upp mig på att kommentatorn använde varumärkesstavning. Ni vet, det där att företag vill att vi ska sprida deras påhittade varumärkeskonstifikationer;  skriva Ikea med versaler, eller Iphone med gement i och versalt p – för så ser minsann varumärkena ut. (Loggorna som det numera kallas, eller logotyperna som är den korrekta benämningen.)
Sprida reklamstavningar? Det ska vi strunta i tycker jag.

För inte länge sedan startade (på nytt) debatten om ungdomars uschliga språkförståelse och språkhantering. Denna gång var det universitetslektorer som slog larm om att deras studenter helt enkelt inte kan uttrycka sig på svenska. Debattartikeln i UNT här:
http://www.unt.se/debatt/vara-studenter-kan-inte-svenska-2027570.aspx 
Studio Ett följde upp här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5426726

Jag misstänker att om de där ungdomarna snor kunskap från illa skrivna wikipediaartiklar så får de med sig samma eländiga svenska, som ett smittsamt virus...
Eller också är det de språkokunniga studenterna som skriver de dåliga artiklarna. Ja, så måste det vara. De vet kanske inte ens om att de inte kan skriva, de bara gör det.

Nu är frågan om jag ska agera korrekturläsare och faktagranskare för Wikipedia.
Nä vet ni vad, det får nån annan göra. Jag blir ju så himla sur.

Men OM jag gjorde det skulle jag åtminstone välja rätt ord. Apollon betraktas som ljusets och konsternas gud, eller förknippas med ljuset och konsterna. Hans attribut är, eller Han avbildas med lagerblad eller lagerkrans.
Och han är en utomordentlig bågskytt. (Presens, rakt över, eftersom det handlar om en gud som ju knappast kan ha dött.)

Ord som dekor och om att stava på latin

Jag är lite trött på Carpe diem-trenden.  Den verkar inte avmattas.
Det finns ljusstakar, bokstöd, väggprydnader, textilier, mattor, möbler, med bokstäver och ord som dekor. Strunt samma vad det står, verkar det ibland.
I ett forum skrev en kille att han skulle beställa väggbokstäver till hallen, och bad om förslag på vad han skulle säga. Grejen var att han ville ha en text, men hade inga idéer om vad.
Besökte en hemsida för en butik som säljer shabby chic-saker. Där fanns många ord. Kuddar och gardiner med bokstäver, ljuslyktor med ord, möbler med sentenser. Och man kunde beställa föremål med egen text.
"Förslag - Carpe diem, latinska ord, franska ord" stod det.
Jo, "carpe diem" är onekligen latin men verkar ha fått sin egen status.
Dessa utnyttjade dekorativa ord kan till slut mista sin betydelse, mer än som något allmänt uppmuntrande eller allmänt snyggt. Ord som "lycka" och "kärlek" är väl ändå rätt viktiga?
När man för femtielfte gången tänder sin ljuslykta med ordet "lycka", bryr man sig då? När man drar för gardinerna med "Paris, London, Nice", funderar man på att resa då? När man hänger upp handduken med "kärlek", blir man då varm i hjärtat varje gång man torkar händerna?
Ja, vad vill man ha sagt?

Och varför dra in latinet? Många har inte läst latin men vill ändå använda det. Bara det ser snyggt ut. De går till webbsajter och plockar en passande sentens för att fylla sina väggar eller facebookstatusar med.

Hos fina smyckesdesignern Efva Attling fann jag ett för övrigt vackert silverhänge med texten "Ab imo péctore". Jag fick rysningar.
Latinet har inga accenter, däremot kan läroböcker förstås sätta dit accenter så man lär sig rätta uttalet. Här har uttalsaccenten hängt med in i silvret. Citatet betyder ordagrant "ur det djupaste bröst". Eller "hjärta", lite friare.

Tänk om folk med latinsug själva lärde sig latin – detta nyttiga språk som utgör grund för så mycket annat i språkens underbara värld.
Det finns kurser lite varstans via olika studieförbund. Annars kan man till exempel ta en nätkurs på Stockholms universitet: http://primalatina.klassiska.su.se/
Och för den som vill läsa på lite på egen hand finns flera härliga böcker av Tore Jansson. Kolla denna:
http://www.bokus.com/bok/9789146001027/latin-kulturen-historien-spraket/

Till sist, ett fynd från en frågetråd i ett stort forum:

"Hur stavar man Maria på latin? Eller på något annat språk?
Ska tatuera in Maria, men jag vill inte att det ska synas för blotta ögat att det står Maria."

Personen fick flera kloka förslag, bland annat att försöka med runalfabet. För med det latinska alfabetet, det vi alla använder, skulle det ju bli just  – Maria.

"Vi tänker inte stryka i Krig och fred för att någon inte läste ut den."

"The thing about a book is that it can be eccentric, it can be the length it needs to be, and that is something the reader shouldn't have anything to do with," says Jonathan Galassi, president and publisher of Farrar, Straus & Giroux. "We're not going to shorten 'War and Peace' because someone didn't finish it."

I en intressant artikel i Wall Street Journal får vi veta hur e-bokutgivarna analyserar vårt läsande – och hur en del förlag ser det som ett bra verktyg. Andra, som i citatet ovan, tycker att böcker är böcker och det räcker så bra med det. Utan analyser och länkar och bonusupplevelser och kringmateriel och extra räksallad eller andra tillbehör.
Läsplattor kan verka praktiska, men vill vi att någon annan ska tjuvkika? Veta att vi strök under just det stycket, att vi inte kom längre än till sidan 42 i just den boken, eller hoppade till slutkapitlet för att få veta vem som var boven i deckaren? Jag vill inte vara med om det. Så trots att jag gillar ny teknik kommer jag att fortsätta läsa pappersböcker.

WSJ/Your E-Book Is Reading You – läs!

Det jag inte vill är det ska dyka upp förklaringar, länkar, kommentarer från andra, tips om och reklam för andra böcker... allt det där som ofta kallas socialt, för att det inte lämnar oss i fred. Irritationsmoment för mig, men kanske inte för andra.
Om just detta fenomen, ett "socialt läsande" och den nya litteraturmarknaden, förs en debatt i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/kultur/tillsammans-ar-vi-lasare-2015017.aspx

"Sammantaget är intrycket att social läsning kan ge ett ökat engagemang för bokläsande i allmänhet och litterär kultur i synnerhet: läsförståelsen fördjupas och intresset för ett visst författarskap intensifieras." skrev Alexandra Borg.

Och motrepliker kom, http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/for-vems-skull-ar-e-boken-social-2037524.aspx

"Varje beteende som nätföretagen tjänar pengar på kallas socialt och generöst; allt de inte kan tjäna pengar på är däremot elitistiskt, själviskt och föråldrat. Som att sätta sig ensam med en icke-uppkopplad bok." skrev Håkan Lindgren.

Men kan läsande vara en social upplevelse? Inte för mig. Eller kanske?
Jag har inget alls emot att vara social i levande livet, eller på facebook eller andra fora, men när jag läser en bok vill jag göra just det. Dyka ner, simma runt, smaka, förtrollas och förfäras, gråta och skratta. För mig själv.
Efteråt kan jag diskutera den med mina vänner. Och har jag särskilt stort behov att diskutera under läsningens gång kan jag gå med i en läsecirkel, eller kontakta en kompis som kanske läst samma bok.
Nu har jag inte någon läsplatta, men en smartphone där jag läst e-böcker, mest klassiker och mest från Worldreader.

Worldreader är ett utomordentligt sympatiskt initiativ för att sprida barn- och ungdomslitteratur ut till ställen utan bibliotek, via mobiltelefon (jag har skrivit förut om biNu, som gör en vanlig mobiltelefon smart, där finns det!) eller läsplatta.
På så vis kan en läshungrig tio-tretttonåring på landsbygden i Västsahara, Pakistan eller Peru kasta sig över  Huckleberry Finn och Svindlande höjder precis som jag gjorde i den åldern (jag hade ju biblioteket!).
Jag har svårt att tro att det lönar sig att ösa reklam över de barnen, jag har svårt att tro att just de är en del av det Alexandra Borg kallar förlagsbranschens "nya svarta".
Men jag vet att de utbyter lästips i e-världen – och förmodligen även mun-till-mun.

Mellandagsrea och drömmar

Realisera dina drömmar!
Gör dem verkliga. Sälj inte ut dem till extrapris.
I dag stod en ung kvinna utanför en matbutik och tiggde pengar, väldigt blygt.
Utan att jag frågade förklarade hon att hon behövde ett par nya byxor – joggingbyxorna hon hade på sig hade ett hål som hon pekade ut. Dessutom var de förmodligen otillräckliga i snålvinden tänkte jag.
Och så sa jag "Ja du kan ju passa på nu när de rear överallt" och hon svarade "Ja, jag har sett ett par och fick lägga undan, bara 139 kronor."
Oavsett om det är sant, jag har aldrig fått lägga undan på rean, så var hennes lilla berättelse övertygande och just 139 kronor är jättebilligt men ett inte alldeles otroligt reapris.
Realisation är ett gammalt användbart ord som jag gillar. Att sälja varor eller tillgångar för att få in reda pengar.
Nu för tiden står det ofta "sale" i skyltfönstren. En bokstav mer än den ekonomiska förkortningen "rea". Fånigt tycker jag. Jag har inget emot lånord från engelskan men ibland verkar de onödiga.
Men "realisera" i betydelsen förverkliga är däremot inte ett lån från engelskan, som jag läst nånstans att någon trodde. Nix, det är belagt i svenskan första gången 1789.
Så vi kan fortsätta att tala om att realisera våra idéer. Och vill vi kränga dem till lågpris kan vi använda samma ord men kanske vi ska förtydliga.
I botten finns latinets "res", sak, precis samma res som givit oss bland annat reell - verklig, och rejäl. Ett fynd lär däremot vara fornsvenskt.

Ord som bör undvikas

Nu ska jag vara subjektiv och tycka.
För i dessa dagar är det så många ord och termer som kidnappas av krafter jag ogillar.
Jag slutar använda begrepp när de blivit retoriskt nedsmutsade.
Som "politiskt korrekt", "kulturmaffia", "svenskhet", "det här landet". Alla signalerar de rasism, hatretorik, fula demagogiska trick, ett förakt för oss andra och för vårt samhälle.
Det finns ord jag slåss för, försöker hålla rena, och fortsätter använda. Som "demokrati".
Det ingår i namnet på partiet SD. Men deras demokrati är inte min demokrati. Deras "svenska kultur" är inte min kultur. Och deras Sverige är inte ett Sverige jag vill leva i.
Högerextremismens skränfockar i min ungdom – BSS, NRP, VAM och allt vad de hette – utmärkte sig oftast genom än värre retorik, och genom fula och uselt skrivna flygblad. Det förekom så många språkfel att jag ett par gånger plockade upp en penna för att rätta på plats. De blev lite snopna, de marschkängeklampande bomberjackade skinnskallarna, när jag stack tillbaka flygbladet i handen på en av dem och sa "Har ingen av er lärt sig svenska?". (Historian är sann.)
I dag kan även i vanliga fall kloka människor gå på den fascistoida retoriken, för nu är den snyggare. Folk jag känner och gillar kan plötsligt säga "vi måste få prata om invandringsproblemet" – utan att tänka på vem som påstår att det är ett problem, och utan att kunna förklara var det där "vi måste få" kommer ifrån, för vem har sagt att vi inte får prata om vad sjutton som helst? Jag brukar svara  något i stil med "Jag kan och får prata om vad som helst, men vad är problemet med invandring?".

Nedan klipp ur en lysande ledarkrönika om hur 30-talets unkna vindar återvänt.

"En alarmistisk stämning har spridits långt förbi den rent rasistiska sfären, och kända debattörer har börjat använda termer som ”politisk korrekthet” och ”brännmärkning” – ett språkbruk som är exklusivt hämtat från en långsiktigt arbetande och envetet ihärdig rasiströrelse på nätet. För ett par år sedan hoppade inte minst KD:s partiledare Göran Hägglund på det populistiska tåget när han lanserade frasen ”verklighetens folk”, tänkt att stå i motsats till en obegriplig kulturelit."

Läs hela den kloka texten här: http://dagensseglora.se/2012/12/19/dags-att-prata-om-30-talet/

Glad allt ovisst!

Ja, god jul då.
Tänka sig att det kanske kommer av "snöstormarnas tid" – eller glädjefest, eller magi! Välj det som känns bäst.

Från Svensk etymologisk ordbok, 1922, Elof Hellquist, via underbara Projekt Runeberg.

Glöm inte att ta av nätet, du som ska griljera skinka. Eller ska man öppna dörren?

Gödselmännen

Har snappat upp ett och annat från den hortikulturella väninnan. Som att PK är gödsel, närmare bestämt fosfor och kalium.
Annars betyder ju PK publicistklubben, en ärevördig journalistsammanslutning som värnar och debatterar tryck- och yttrandefriheten. PK finns lite varstans i landet.

Fast när man nu för tiden läser pk betyder det nästan alltid "politiskt korrekt", en term som populistiska krafter gillar att använda om dem som gillar mångfald – men pk används också av vem-som-helst för att raljera över dem som alltid vill göra rätt, de kanske lite ängsliga. De som säger chokladboll (det säger jag, jag är pk).

I alla fall. När jag läser om "pk-maffian" roar jag mig med att frammana bilder av gödselspridande män i blanka kostymer och guldlänkar, som mafiosos på film. De hukar där i månskenet och röker cigarrer och myllar ner gödsel kring sina lökväxter, det verkar så rogivande på något vis.

Pepparkakor, Disney, och en färg som inte fanns m m

Nu pågår en förvirrad pseudodebatt om pepparkaksgubbar och rasism.
En kille fick bli tomte istället för pepparkaka i skolans lussetåg, för pepparkaksvisan var inte med bland sångerna. Det där kan man tycka var dumt, och mamman diskuterade saken med skolan.
Det borde vara en intern grej. Men inte i facebooktider. Några "debattörer" antydde att det handlade om kränkning. Att skolan vikit undan för att texten om bruna pepparkaksgubbar kunde få mörkhyade invandrare att känna sig kränkta.
Och maken till dumhet får man ju leta efter! (Annars är ju färgen brun politiskt belastad, från nazismens brunskjortor. Fast just den kopplingen vill tokstollarna tydligen inte göra, i alla fall inte som jag sett.)
En annan förvirrad pseudodebatt handlar om att filmbolaget Disney klippt i sin Kalle Anka-julfilm och tagit bort bland annat anspelningar och ord från slaveriets dagar. Närmare bestämt en snutt där en mycket karikerad svart docka själv hoppar ner på tomtens OK-stämpel och säger "mammy". ("Mammy" kallades en kvinnlig slav som hade till uppgift att ta hand om slavägarens barn.) Här yrar några om "svensk tradition" och att det var fel att klippa bort snutten, för "vi ska inte gömma historien".
Och maken till dumhet får man ju leta efter! Skulle alla föräldrar sitta och förklara för sina barn historien bakom slaveriet i USA, och vad den svarta dockan säger? Tror inte det.
Bra förklaring finns här:
http://niklasstarow.wordpress.com/2012/12/14/vet-du-vad-en-blackfacepickaninny-ar/

Som vanligt finns det populistiska krafter som drar växlar på allt. Ett slags bakochframrasister – de hittar på att någon känner sig rasistiskt påhoppad medan de i själva verket vill föra ut sin egen rasism.

Jo, jag ska ju blogga om ord, inte politik. Jag blir bara så trött på hur ord förvrängs ibland!

Brunört, bild från Wikimedia

Och då känner jag mig manad att ta upp ämnet färger. Igen.
När jag var barn lärde jag mig i naturkunskapen något i stil med "Färgen lila betraktades förr bara som en variant av brun. Därför finns det en växt som heter brunmåra, fast den är lila."
Sen vill jag minnas att vi gick ut och fick blomman utpekad för oss i en gräsmatta.
Nu letade jag efter bilder, men växten fanns inte! Ordet brunmåra dök inte upp på nätsökningar mer än en enda gång. I en blogg, i precis samma sammanhang som jag hört det: anekdoten om växten som fått ett brunt namn eftersom man förr inte hade benämningen lila.
Bloggaren hade reservationen "** Enligt källor som jag för tillfället inte alls kan erinra mig". Inte stor hjälp där, alltså.
Nå, vi är alltså åtminstone två personer som hört detdär om brunmåran! Kanske gick vi på samma skola?

Skam den som ger sig. Blomman heter tydligen brunört –  tack, Den virtuella floran  – och är förvisso lila. Skönt att nå't var rätt!
Men mystiskt är det.

Lila har en gång varit en symbolfärg för lesbiska kvinnor. Om bakochframrasisterna yrar vidare om svensk historia och "det var bättre förr" och går tillbaka till tiden när brunt och lila var samma sak - då kanske de hamnar i homosexuellt sällskap? Tanken svindlar.