Från glidningar till ordskred

Är ordets makt på väg att brytas?
Ständigt intressant fråga som nyss kom upp i ett forum jag besöker. Reaktionerna blev blandade, med en hel del rejäla överord...
När nästan alla har tillgång till stora textmassor via nätet, när nästan alla har chans att uttrycka en åsikt, skriva av sig sina tankar eller gå i polemik med andra – då används vissa ord slarvigt och utan större eftertanke. Eller ens kunskap, kan man tycka ibland.
Makten i ordet har spridits ut. Det verkar ibland som om ordets kärna och innehåll av makt har blivit utspädd på köpet. Ner till homeopatiska doser, tänker jag ibland.
Kanske har en del begrepp redan eroderat. Jag ser det i politiska termer, och i bildliga uttryck.
Ordet demokrati betyder visserligen fortfarande folkstyre men har även hamnat i en privatfålla – om jag inte får rätt i en tvist är det "odemokratiskt". Vi kallar meningsmotståndare "fascist" utan att blinka. Hårda uttryck som  till exempel "psykopat" och "hora" har blivit vanliga skällsord.
De som råkat ut för en motgång skriver att de är kränkta eller känner sig våldtagna.
Kvällstidningarnas rubrikord chock, krasch och katastrof har inte alls samma valör nu då de används i alla möjliga (och förr otänkbara) sammanhang.
Självklart beror det på den stora mängd skriven text vi möter hela tiden. Den som vill höras måste skrika,. De exakta, finstämda orden drunknar i bruset.
Det finns numera väldigt många internetsidor och facebookgrupper med språkpoliser. Också det ett tecken. Vi är många som försöker hålla emot.
Man får hoppas att utvecklingen bromsar upp av sig själv. Annars har betydelseglidningarna övergått i ordskred.
Och om vi inte har ord att ta till, om alla viktiga ord får glidande värde, hur ska vi då kommunicera?
Nu har jag lovat mig själv att undvika de ord som håller på att halka ner i dyn.
Makt åt alla är kanske en bra paroll, men ordets makt måste brukas försiktigt. Så länge det finns någon kvar.