Tänkte skriva om Luciasångtexterna och nattens tunga fjät och allt det där, men det gör ju alla andra. Den som nu missat att det heter "som sol'n förlät" och envisas med att sjunga "förgät" får man ge upp hoppet om.
Däremot fastnade jag i funderingar kring ett annat tidsanknutet fenomen.
Den 13 december har en gång varit midvintersolståndet, och det var det som firades förr. Då gick vi efter julianska kalendern (namngiven efter Julius Caesar och stadfäst 46 f Kr). Nu går vi som så många andra efter den gregorianska kalendern (namngiven efter påven Gregorius XIII som antog den år 1582).
Men så fick jag läsa om något jag inte kände till – den svenska kalendern. Hur kan det komma sig att man inte vet sånt, om man så bara är en smula allmänbildad?
Nåja. Hittills har jag inte ens hört några toknationalister tala om den.
Kalendern fanns bara i tolv år – 1700-1712 – och var tänkt som en slags övergångsperiod mellan den julianska kalendern och den gregorianska. Den svenska kalendern skulle skippa skottdagen under elva skottår. På så vis skulle vi liksom gradvis närma oss det kontinentala bruket, som förresten kallades "nya stilen" så att svenska protestanter inte skulle behöva tala om en påve.
Men den svenska kalendern fick ett snöpligt slut. Allt beroende på krig och elände. Ur en wikipediaartikel: "Enligt planen skippades skottdagen år 1700, men på grund av att stora nordiska kriget utbröt vid samma tid glömde man sedan bort att ta bort skottdagen 1704 och 1708."
Ja, här finns nästan en ordvits - skottdagen glömdes på grund av krig.
Förresten var det Karl XII som både införde och avskaffade svenska kalendern. Kanske därför ingen av ens de mest fanatiska Kalledussinälskarna vill ha den tillbaka.
Nu ska jag snart iväg och sjunga Luciasången – varianten skriven av Arvid Rosén, publicerad 1928. (Den med "som sol'n förlät" - förlåta betyder här glömma eller överge, okej?!).
Det italienska Luciasången är en barcarolle. Alltså efter modellen venetiansk gondoljärsång med en böljande rytm. Och den italienska texten är i princip en reklamjingel för en båtförare! Han sjunger om hur lockande det är med en liten sjötur då man kan se den vackra halvön Santa Lucia från Neapelbukten, och i nån vers sjungs det om att äta en bit ombord. Låter trevligt!
Här en vacker insjungning av Tino Rossi:
Sul mare luccica l’astro d’argento.
Placida è l’onda, prospero è il vento.
Sul mare luccica l’astro d’argento.
Placida è l’onda, prospero è il vento.
Venite all’agile barchetta mia,
Santa Lucia! Santa Lucia!
Venite all’agile barchetta mia,
Santa Lucia! Santa Lucia!
(ungefär: På havet glittrar silverstjärnan/ Vågorna är lugna, vinden mjuk/ Kom med i min smidiga lilla båt/ Sankta Lucia! Sankta Lucia!)
Historien om hur den här italienska visan har blivit en svensk sång om midvintermörker, är nästan ännu mer fantastisk än den, om hur det olyckliga sicilianska flickebarnet Lucia blivit en ljusdrottning hos oss i kalla norden. Traditioner och kulturyttringar har nästan alltid en internationell bakgrund och transformeras hela tiden när de vandrar kors och tvärs över gränserna. Något som somliga inskränkta storsvenskar borde begrunda.
SvaraRadera