Ord som dekor och om att stava på latin

Jag är lite trött på Carpe diem-trenden.  Den verkar inte avmattas.
Det finns ljusstakar, bokstöd, väggprydnader, textilier, mattor, möbler, med bokstäver och ord som dekor. Strunt samma vad det står, verkar det ibland.
I ett forum skrev en kille att han skulle beställa väggbokstäver till hallen, och bad om förslag på vad han skulle säga. Grejen var att han ville ha en text, men hade inga idéer om vad.
Besökte en hemsida för en butik som säljer shabby chic-saker. Där fanns många ord. Kuddar och gardiner med bokstäver, ljuslyktor med ord, möbler med sentenser. Och man kunde beställa föremål med egen text.
"Förslag - Carpe diem, latinska ord, franska ord" stod det.
Jo, "carpe diem" är onekligen latin men verkar ha fått sin egen status.
Dessa utnyttjade dekorativa ord kan till slut mista sin betydelse, mer än som något allmänt uppmuntrande eller allmänt snyggt. Ord som "lycka" och "kärlek" är väl ändå rätt viktiga?
När man för femtielfte gången tänder sin ljuslykta med ordet "lycka", bryr man sig då? När man drar för gardinerna med "Paris, London, Nice", funderar man på att resa då? När man hänger upp handduken med "kärlek", blir man då varm i hjärtat varje gång man torkar händerna?
Ja, vad vill man ha sagt?

Och varför dra in latinet? Många har inte läst latin men vill ändå använda det. Bara det ser snyggt ut. De går till webbsajter och plockar en passande sentens för att fylla sina väggar eller facebookstatusar med.

Hos fina smyckesdesignern Efva Attling fann jag ett för övrigt vackert silverhänge med texten "Ab imo péctore". Jag fick rysningar.
Latinet har inga accenter, däremot kan läroböcker förstås sätta dit accenter så man lär sig rätta uttalet. Här har uttalsaccenten hängt med in i silvret. Citatet betyder ordagrant "ur det djupaste bröst". Eller "hjärta", lite friare.

Tänk om folk med latinsug själva lärde sig latin – detta nyttiga språk som utgör grund för så mycket annat i språkens underbara värld.
Det finns kurser lite varstans via olika studieförbund. Annars kan man till exempel ta en nätkurs på Stockholms universitet: http://primalatina.klassiska.su.se/
Och för den som vill läsa på lite på egen hand finns flera härliga böcker av Tore Jansson. Kolla denna:
http://www.bokus.com/bok/9789146001027/latin-kulturen-historien-spraket/

Till sist, ett fynd från en frågetråd i ett stort forum:

"Hur stavar man Maria på latin? Eller på något annat språk?
Ska tatuera in Maria, men jag vill inte att det ska synas för blotta ögat att det står Maria."

Personen fick flera kloka förslag, bland annat att försöka med runalfabet. För med det latinska alfabetet, det vi alla använder, skulle det ju bli just  – Maria.

"Vi tänker inte stryka i Krig och fred för att någon inte läste ut den."

"The thing about a book is that it can be eccentric, it can be the length it needs to be, and that is something the reader shouldn't have anything to do with," says Jonathan Galassi, president and publisher of Farrar, Straus & Giroux. "We're not going to shorten 'War and Peace' because someone didn't finish it."

I en intressant artikel i Wall Street Journal får vi veta hur e-bokutgivarna analyserar vårt läsande – och hur en del förlag ser det som ett bra verktyg. Andra, som i citatet ovan, tycker att böcker är böcker och det räcker så bra med det. Utan analyser och länkar och bonusupplevelser och kringmateriel och extra räksallad eller andra tillbehör.
Läsplattor kan verka praktiska, men vill vi att någon annan ska tjuvkika? Veta att vi strök under just det stycket, att vi inte kom längre än till sidan 42 i just den boken, eller hoppade till slutkapitlet för att få veta vem som var boven i deckaren? Jag vill inte vara med om det. Så trots att jag gillar ny teknik kommer jag att fortsätta läsa pappersböcker.

WSJ/Your E-Book Is Reading You – läs!

Det jag inte vill är det ska dyka upp förklaringar, länkar, kommentarer från andra, tips om och reklam för andra böcker... allt det där som ofta kallas socialt, för att det inte lämnar oss i fred. Irritationsmoment för mig, men kanske inte för andra.
Om just detta fenomen, ett "socialt läsande" och den nya litteraturmarknaden, förs en debatt i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/kultur/tillsammans-ar-vi-lasare-2015017.aspx

"Sammantaget är intrycket att social läsning kan ge ett ökat engagemang för bokläsande i allmänhet och litterär kultur i synnerhet: läsförståelsen fördjupas och intresset för ett visst författarskap intensifieras." skrev Alexandra Borg.

Och motrepliker kom, http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/for-vems-skull-ar-e-boken-social-2037524.aspx

"Varje beteende som nätföretagen tjänar pengar på kallas socialt och generöst; allt de inte kan tjäna pengar på är däremot elitistiskt, själviskt och föråldrat. Som att sätta sig ensam med en icke-uppkopplad bok." skrev Håkan Lindgren.

Men kan läsande vara en social upplevelse? Inte för mig. Eller kanske?
Jag har inget alls emot att vara social i levande livet, eller på facebook eller andra fora, men när jag läser en bok vill jag göra just det. Dyka ner, simma runt, smaka, förtrollas och förfäras, gråta och skratta. För mig själv.
Efteråt kan jag diskutera den med mina vänner. Och har jag särskilt stort behov att diskutera under läsningens gång kan jag gå med i en läsecirkel, eller kontakta en kompis som kanske läst samma bok.
Nu har jag inte någon läsplatta, men en smartphone där jag läst e-böcker, mest klassiker och mest från Worldreader.

Worldreader är ett utomordentligt sympatiskt initiativ för att sprida barn- och ungdomslitteratur ut till ställen utan bibliotek, via mobiltelefon (jag har skrivit förut om biNu, som gör en vanlig mobiltelefon smart, där finns det!) eller läsplatta.
På så vis kan en läshungrig tio-tretttonåring på landsbygden i Västsahara, Pakistan eller Peru kasta sig över  Huckleberry Finn och Svindlande höjder precis som jag gjorde i den åldern (jag hade ju biblioteket!).
Jag har svårt att tro att det lönar sig att ösa reklam över de barnen, jag har svårt att tro att just de är en del av det Alexandra Borg kallar förlagsbranschens "nya svarta".
Men jag vet att de utbyter lästips i e-världen – och förmodligen även mun-till-mun.

Mellandagsrea och drömmar

Realisera dina drömmar!
Gör dem verkliga. Sälj inte ut dem till extrapris.
I dag stod en ung kvinna utanför en matbutik och tiggde pengar, väldigt blygt.
Utan att jag frågade förklarade hon att hon behövde ett par nya byxor – joggingbyxorna hon hade på sig hade ett hål som hon pekade ut. Dessutom var de förmodligen otillräckliga i snålvinden tänkte jag.
Och så sa jag "Ja du kan ju passa på nu när de rear överallt" och hon svarade "Ja, jag har sett ett par och fick lägga undan, bara 139 kronor."
Oavsett om det är sant, jag har aldrig fått lägga undan på rean, så var hennes lilla berättelse övertygande och just 139 kronor är jättebilligt men ett inte alldeles otroligt reapris.
Realisation är ett gammalt användbart ord som jag gillar. Att sälja varor eller tillgångar för att få in reda pengar.
Nu för tiden står det ofta "sale" i skyltfönstren. En bokstav mer än den ekonomiska förkortningen "rea". Fånigt tycker jag. Jag har inget emot lånord från engelskan men ibland verkar de onödiga.
Men "realisera" i betydelsen förverkliga är däremot inte ett lån från engelskan, som jag läst nånstans att någon trodde. Nix, det är belagt i svenskan första gången 1789.
Så vi kan fortsätta att tala om att realisera våra idéer. Och vill vi kränga dem till lågpris kan vi använda samma ord men kanske vi ska förtydliga.
I botten finns latinets "res", sak, precis samma res som givit oss bland annat reell - verklig, och rejäl. Ett fynd lär däremot vara fornsvenskt.

Ord som bör undvikas

Nu ska jag vara subjektiv och tycka.
För i dessa dagar är det så många ord och termer som kidnappas av krafter jag ogillar.
Jag slutar använda begrepp när de blivit retoriskt nedsmutsade.
Som "politiskt korrekt", "kulturmaffia", "svenskhet", "det här landet". Alla signalerar de rasism, hatretorik, fula demagogiska trick, ett förakt för oss andra och för vårt samhälle.
Det finns ord jag slåss för, försöker hålla rena, och fortsätter använda. Som "demokrati".
Det ingår i namnet på partiet SD. Men deras demokrati är inte min demokrati. Deras "svenska kultur" är inte min kultur. Och deras Sverige är inte ett Sverige jag vill leva i.
Högerextremismens skränfockar i min ungdom – BSS, NRP, VAM och allt vad de hette – utmärkte sig oftast genom än värre retorik, och genom fula och uselt skrivna flygblad. Det förekom så många språkfel att jag ett par gånger plockade upp en penna för att rätta på plats. De blev lite snopna, de marschkängeklampande bomberjackade skinnskallarna, när jag stack tillbaka flygbladet i handen på en av dem och sa "Har ingen av er lärt sig svenska?". (Historian är sann.)
I dag kan även i vanliga fall kloka människor gå på den fascistoida retoriken, för nu är den snyggare. Folk jag känner och gillar kan plötsligt säga "vi måste få prata om invandringsproblemet" – utan att tänka på vem som påstår att det är ett problem, och utan att kunna förklara var det där "vi måste få" kommer ifrån, för vem har sagt att vi inte får prata om vad sjutton som helst? Jag brukar svara  något i stil med "Jag kan och får prata om vad som helst, men vad är problemet med invandring?".

Nedan klipp ur en lysande ledarkrönika om hur 30-talets unkna vindar återvänt.

"En alarmistisk stämning har spridits långt förbi den rent rasistiska sfären, och kända debattörer har börjat använda termer som ”politisk korrekthet” och ”brännmärkning” – ett språkbruk som är exklusivt hämtat från en långsiktigt arbetande och envetet ihärdig rasiströrelse på nätet. För ett par år sedan hoppade inte minst KD:s partiledare Göran Hägglund på det populistiska tåget när han lanserade frasen ”verklighetens folk”, tänkt att stå i motsats till en obegriplig kulturelit."

Läs hela den kloka texten här: http://dagensseglora.se/2012/12/19/dags-att-prata-om-30-talet/

Glad allt ovisst!

Ja, god jul då.
Tänka sig att det kanske kommer av "snöstormarnas tid" – eller glädjefest, eller magi! Välj det som känns bäst.

Från Svensk etymologisk ordbok, 1922, Elof Hellquist, via underbara Projekt Runeberg.

Glöm inte att ta av nätet, du som ska griljera skinka. Eller ska man öppna dörren?

Gödselmännen

Har snappat upp ett och annat från den hortikulturella väninnan. Som att PK är gödsel, närmare bestämt fosfor och kalium.
Annars betyder ju PK publicistklubben, en ärevördig journalistsammanslutning som värnar och debatterar tryck- och yttrandefriheten. PK finns lite varstans i landet.

Fast när man nu för tiden läser pk betyder det nästan alltid "politiskt korrekt", en term som populistiska krafter gillar att använda om dem som gillar mångfald – men pk används också av vem-som-helst för att raljera över dem som alltid vill göra rätt, de kanske lite ängsliga. De som säger chokladboll (det säger jag, jag är pk).

I alla fall. När jag läser om "pk-maffian" roar jag mig med att frammana bilder av gödselspridande män i blanka kostymer och guldlänkar, som mafiosos på film. De hukar där i månskenet och röker cigarrer och myllar ner gödsel kring sina lökväxter, det verkar så rogivande på något vis.

Pepparkakor, Disney, och en färg som inte fanns m m

Nu pågår en förvirrad pseudodebatt om pepparkaksgubbar och rasism.
En kille fick bli tomte istället för pepparkaka i skolans lussetåg, för pepparkaksvisan var inte med bland sångerna. Det där kan man tycka var dumt, och mamman diskuterade saken med skolan.
Det borde vara en intern grej. Men inte i facebooktider. Några "debattörer" antydde att det handlade om kränkning. Att skolan vikit undan för att texten om bruna pepparkaksgubbar kunde få mörkhyade invandrare att känna sig kränkta.
Och maken till dumhet får man ju leta efter! (Annars är ju färgen brun politiskt belastad, från nazismens brunskjortor. Fast just den kopplingen vill tokstollarna tydligen inte göra, i alla fall inte som jag sett.)
En annan förvirrad pseudodebatt handlar om att filmbolaget Disney klippt i sin Kalle Anka-julfilm och tagit bort bland annat anspelningar och ord från slaveriets dagar. Närmare bestämt en snutt där en mycket karikerad svart docka själv hoppar ner på tomtens OK-stämpel och säger "mammy". ("Mammy" kallades en kvinnlig slav som hade till uppgift att ta hand om slavägarens barn.) Här yrar några om "svensk tradition" och att det var fel att klippa bort snutten, för "vi ska inte gömma historien".
Och maken till dumhet får man ju leta efter! Skulle alla föräldrar sitta och förklara för sina barn historien bakom slaveriet i USA, och vad den svarta dockan säger? Tror inte det.
Bra förklaring finns här:
http://niklasstarow.wordpress.com/2012/12/14/vet-du-vad-en-blackfacepickaninny-ar/

Som vanligt finns det populistiska krafter som drar växlar på allt. Ett slags bakochframrasister – de hittar på att någon känner sig rasistiskt påhoppad medan de i själva verket vill föra ut sin egen rasism.

Jo, jag ska ju blogga om ord, inte politik. Jag blir bara så trött på hur ord förvrängs ibland!

Brunört, bild från Wikimedia

Och då känner jag mig manad att ta upp ämnet färger. Igen.
När jag var barn lärde jag mig i naturkunskapen något i stil med "Färgen lila betraktades förr bara som en variant av brun. Därför finns det en växt som heter brunmåra, fast den är lila."
Sen vill jag minnas att vi gick ut och fick blomman utpekad för oss i en gräsmatta.
Nu letade jag efter bilder, men växten fanns inte! Ordet brunmåra dök inte upp på nätsökningar mer än en enda gång. I en blogg, i precis samma sammanhang som jag hört det: anekdoten om växten som fått ett brunt namn eftersom man förr inte hade benämningen lila.
Bloggaren hade reservationen "** Enligt källor som jag för tillfället inte alls kan erinra mig". Inte stor hjälp där, alltså.
Nå, vi är alltså åtminstone två personer som hört detdär om brunmåran! Kanske gick vi på samma skola?

Skam den som ger sig. Blomman heter tydligen brunört –  tack, Den virtuella floran  – och är förvisso lila. Skönt att nå't var rätt!
Men mystiskt är det.

Lila har en gång varit en symbolfärg för lesbiska kvinnor. Om bakochframrasisterna yrar vidare om svensk historia och "det var bättre förr" och går tillbaka till tiden när brunt och lila var samma sak - då kanske de hamnar i homosexuellt sällskap? Tanken svindlar.