Du har nåt mellan tänderna...

Konstigt det där, att det ska vara så svårt att rätta någon som använder ord fel.
Om en vän har spenat mellan tänderna eller en fläck på näsan kan man utan vidare påpeka det. Men när vännen skriver de i stället för dem – och tvärtom, upprepade gånger – på facebook, så drar man sig för att säga eller skriva något.
I talat språk hörs inte sånt som de/dem-fel, men visst händer det att någon använder ord alldeles galet. Ofta gäller det "fina ord". Då brukar jag diskret smyga in rätt ord när jag svarar.
Och gärna le eller skratta lite, som om jag förstod att det var ett skämt. Allt för att rädda ansiktet på den som missade. Löjligt, jag vet, men så gör jag.

Bild från Wikimedia

"Den där låga bodonitonen" sa nån en gång när vi pratade om ett musikstycke. Jag log och sa "Ja, borduntoner kan vara jobbiga".
Ordet hen sökte är bordun, en oftast låg ihållande ton som liksom ligger i botten och mal, i till exempel medeltida musik.
Bodoni är däremot ett typsnitt skapat 1798 av typografen Giambattista Bodoni. Ett snyggt typsnitt som länge användes i tidningsrubriker.
Bokstäverna har serifer, de små tvärstrecken som avslutar staplarna, och typsnittet räknas till gruppen antikvor.
Ordet antikva kommer förstås av latinets antiquus, gammal. Det är upprättstående bokstäver som efterliknar den latinska stilen, som i antikens Rom. Men där och då handlade det bara om versaler – stora bokstäver alltså.

I dag anses man skrika om man skriver med versaler i chattar och forum. 
I antikens Rom fanns inget val. 
Forum är ju också latin och betyder torg. Det mest berömda, Forum Romanum, kan man besöka och se flera monument med latinska inskriptioner. 
Det är klart att en kejsare som lät uppföra en triumfbåge ville ha en text som för alltid vittnade om hans framgångar. I versaler. Om det hade funnits gemener, små bokstäver, hade de varit hopplösa att hugga in i sten, och rätt svåra att läsa.

Ord som dekor och om att stava på latin

Jag är lite trött på Carpe diem-trenden.  Den verkar inte avmattas.
Det finns ljusstakar, bokstöd, väggprydnader, textilier, mattor, möbler, med bokstäver och ord som dekor. Strunt samma vad det står, verkar det ibland.
I ett forum skrev en kille att han skulle beställa väggbokstäver till hallen, och bad om förslag på vad han skulle säga. Grejen var att han ville ha en text, men hade inga idéer om vad.
Besökte en hemsida för en butik som säljer shabby chic-saker. Där fanns många ord. Kuddar och gardiner med bokstäver, ljuslyktor med ord, möbler med sentenser. Och man kunde beställa föremål med egen text.
"Förslag - Carpe diem, latinska ord, franska ord" stod det.
Jo, "carpe diem" är onekligen latin men verkar ha fått sin egen status.
Dessa utnyttjade dekorativa ord kan till slut mista sin betydelse, mer än som något allmänt uppmuntrande eller allmänt snyggt. Ord som "lycka" och "kärlek" är väl ändå rätt viktiga?
När man för femtielfte gången tänder sin ljuslykta med ordet "lycka", bryr man sig då? När man drar för gardinerna med "Paris, London, Nice", funderar man på att resa då? När man hänger upp handduken med "kärlek", blir man då varm i hjärtat varje gång man torkar händerna?
Ja, vad vill man ha sagt?

Och varför dra in latinet? Många har inte läst latin men vill ändå använda det. Bara det ser snyggt ut. De går till webbsajter och plockar en passande sentens för att fylla sina väggar eller facebookstatusar med.

Hos fina smyckesdesignern Efva Attling fann jag ett för övrigt vackert silverhänge med texten "Ab imo péctore". Jag fick rysningar.
Latinet har inga accenter, däremot kan läroböcker förstås sätta dit accenter så man lär sig rätta uttalet. Här har uttalsaccenten hängt med in i silvret. Citatet betyder ordagrant "ur det djupaste bröst". Eller "hjärta", lite friare.

Tänk om folk med latinsug själva lärde sig latin – detta nyttiga språk som utgör grund för så mycket annat i språkens underbara värld.
Det finns kurser lite varstans via olika studieförbund. Annars kan man till exempel ta en nätkurs på Stockholms universitet: http://primalatina.klassiska.su.se/
Och för den som vill läsa på lite på egen hand finns flera härliga böcker av Tore Jansson. Kolla denna:
http://www.bokus.com/bok/9789146001027/latin-kulturen-historien-spraket/

Till sist, ett fynd från en frågetråd i ett stort forum:

"Hur stavar man Maria på latin? Eller på något annat språk?
Ska tatuera in Maria, men jag vill inte att det ska synas för blotta ögat att det står Maria."

Personen fick flera kloka förslag, bland annat att försöka med runalfabet. För med det latinska alfabetet, det vi alla använder, skulle det ju bli just  – Maria.

Ordenssällskap

Särskrivning kan ibland rekommenderas.
Jag trivs bra i ordens sällskap, men vet inget om ordenssällskap. Om nån skulle dra med mig på en sammankomst med hemliga riter skulle jag inte kunna hålla mig för skratt.
Det enda jag räknar mig till är Osynliga handens sällskap. Dit kvalificerar man sig automatiskt om man lyckats få in klyschan "osynlig hand" i en publicerad text. (Jag berättade om denna bravad  i ett inlägg för nåt år sedan...)
Men nu märker jag att jag gått med i en hoper facebookgrupper om ord, och dessutom följer en gäng bloggar om ord. Det är sånt som leder en i fördärvet, tiden räcker inte till för att läsa allt. Jag har redan lagt av med Twitter.
Här ska skrivas mer och läsas mindre. Det var tanken. Meeen "Upp flyga orden, tanken stilla står." (Hamlet, akt III, precis efter vara-monologen.)


Apropå flygande ord, här drar jag till med det latinska citatet "Verba volant, scripta manent".
Det betyder ungefär ”ord förflyga men skrifter består”. Fast under antiken var det tydligen så att det skrivna ordet betraktades som dött, medan det talade ordet hade vingar och flög. Nu anser vi väl att det nedskrivna liksom är finare eller i alla händelser mer hållbart.

Men inte slipper vi korrfel. Och inte ens
det som är hugget i sten är så att säga hugget i sten.

Nån som minns diskussionen om skulpturen utanför Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet?  Som ni ser står det "Verba volant, scripta manet". Felstavat, korrekt eller konstnärlig frihet?
Många krystade förklaringar var i svang när det begav sig.  Här ett av flera inlägg på läsvärda latinbloggen:
http://latinblogg.blogspot.se/2007/03/tempus-in-ultimum.html
(Jag lånade bloggens bild.)
Och här ett färskare inlägg, tidningen Lundagård håller diskussionen levande: http://lundagard.se/2012/01/09/vad-ar-det-for-fel-pa-stenen/