"The thing about a book is that it can be eccentric, it can be the length it needs to be, and that is something the reader shouldn't have anything to do with," says Jonathan Galassi, president and publisher of Farrar, Straus & Giroux. "We're not going to shorten 'War and Peace' because someone didn't finish it."
I en intressant artikel i Wall Street Journal får vi veta hur e-bokutgivarna analyserar vårt läsande – och hur en del förlag ser det som ett bra verktyg. Andra, som i citatet ovan, tycker att böcker är böcker och det räcker så bra med det. Utan analyser och länkar och bonusupplevelser och kringmateriel och extra räksallad eller andra tillbehör.
Läsplattor kan verka praktiska, men vill vi att någon annan ska tjuvkika? Veta att vi strök under just det stycket, att vi inte kom längre än till sidan 42 i just den boken, eller hoppade till slutkapitlet för att få veta vem som var boven i deckaren? Jag vill inte vara med om det. Så trots att jag gillar ny teknik kommer jag att fortsätta läsa pappersböcker.
WSJ/Your E-Book Is Reading You – läs!
Det jag inte vill är det ska dyka upp förklaringar, länkar, kommentarer från andra, tips om och reklam för andra böcker... allt det där som ofta kallas socialt, för att det inte lämnar oss i fred. Irritationsmoment för mig, men kanske inte för andra.
Om just detta fenomen, ett "socialt läsande" och den nya litteraturmarknaden, förs en debatt i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/kultur/tillsammans-ar-vi-lasare-2015017.aspx
"Sammantaget är intrycket att social läsning kan ge ett ökat engagemang för bokläsande i allmänhet och litterär kultur i synnerhet: läsförståelsen fördjupas och intresset för ett visst författarskap intensifieras." skrev Alexandra Borg.Och motrepliker kom, http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/for-vems-skull-ar-e-boken-social-2037524.aspx
"Varje beteende som nätföretagen tjänar pengar på kallas socialt och generöst; allt de inte kan tjäna pengar på är däremot elitistiskt, själviskt och föråldrat. Som att sätta sig ensam med en icke-uppkopplad bok." skrev Håkan Lindgren.Men kan läsande vara en social upplevelse? Inte för mig. Eller kanske?
Jag har inget alls emot att vara social i levande livet, eller på facebook eller andra fora, men när jag läser en bok vill jag göra just det. Dyka ner, simma runt, smaka, förtrollas och förfäras, gråta och skratta. För mig själv.
Efteråt kan jag diskutera den med mina vänner. Och har jag särskilt stort behov att diskutera under läsningens gång kan jag gå med i en läsecirkel, eller kontakta en kompis som kanske läst samma bok.
Nu har jag inte någon läsplatta, men en smartphone där jag läst e-böcker, mest klassiker och mest från Worldreader.
Worldreader är ett utomordentligt sympatiskt initiativ för att sprida barn- och ungdomslitteratur ut till ställen utan bibliotek, via mobiltelefon (jag har skrivit förut om biNu, som gör en vanlig mobiltelefon smart, där finns det!) eller läsplatta.
På så vis kan en läshungrig tio-tretttonåring på landsbygden i Västsahara, Pakistan eller Peru kasta sig över Huckleberry Finn och Svindlande höjder precis som jag gjorde i den åldern (jag hade ju biblioteket!).
Jag har svårt att tro att det lönar sig att ösa reklam över de barnen, jag har svårt att tro att just de är en del av det Alexandra Borg kallar förlagsbranschens "nya svarta".
Men jag vet att de utbyter lästips i e-världen – och förmodligen även mun-till-mun.
