Språkpoliser och fiske

Det finns massor av språktyckare därute. Massor av indignerade "Stoppa särskrivning!", "Rädda vårt svenska språk", "Sluta använda låneord" -  grupper och åsikter och bästvetare och språkpoliser. 
Men de allra flesta av oss vet ju så väl vad saker heter, och är det felstavat så förstår vi ändå.
Och särskrivningar kan vara skojiga - men de innebär sällan ett hot mot läsförståelsen.
Ärligt talat: tror du att någon på allvar tror att den bruna sköterskan lider av hirsutism (onormal hårväxt)? (Brun hårig sjuk sköterska) eller att slaktaren (finns det såna kvar?!) annonserar att grisen mår okej idag men avlivas imorgon? (Gris lever endast i dag).
Så, jag tänker ägna mig åt ord jag gillar eller ogillar, och företeelser som har med ord att göra. Kanske rentav språkpoliseri. Döm själva var gränsen går.
Senaste irritationen för min del är att folk tror att de använder "gammalsvenska" men inte kan.
"Skola fröken hvara så venlig" läste jag. USCH. Vi, ni eller de Skola. Jag, du, han och hon Skall vara så vänliga, eller i alla fall borde vi vara det. Och dessutom skulle det vara "skulle" i detta sammanhang eller hur! "Skulle fröken vilja vara så vänlig att skriva korrekt?"
Ska man syssla med gammalsvenska ska man veta vad man ger sig in på. Viljen I veta och viljen I förstå? (I språkutvecklingen drällde n:et vilse och fastnade på nästa ord och blev Ni.)
Slår också ett slag för riktiga konjunktivformer, som i "Vete fan" - INTE Vet i fan. Bevare oss väl!
Jag är inte fena på gammalsvenska men nog har man läst tillräckligt för att fatta det mesta. 
Och sista irritationen för idag finns i den förra meningen: Fena.
Att vara "fena på" ditt eller datt är en förkortning av "fenomenal på". "Han är EN fena" - nej.  Så heter det bara inte. Fiskar har fenor men att dessa skulle ha med någons talanger att göra - hur tänker folk då? Han är (smart som) en fena på en torskrygg? Nja. Det är visserligen smart att naturen utrustat fiskar med fenor så att de kan simma, men... Nja.