Snart

De som tror på Mayaindianernas kalender är tydligen lätt nervösa nu.
Till de skrockfulla: Gott slut och gott slut!
Till oss andra: Gott slut och gott nytt!


Bilden snodd från Facebookkamrat, återkommer med copyright när jag hittar.

Glad Allt Ovisst!

jul, fsv. iūl n. plur. o. f., urspr, den hedniska midvinterfesten = isl. jól n. plur., no. jol, jul, da. jul, ags. ge(o)hhol, géol; eng, yule från nord.; jfr finska joulu (lån från urnord.) o. väl även finska juhla, högtid (i så fall ännu tidigare lån från urnord.). Härtill avledn. på germ. -ia: got. (fruma) jiuleis, julmånad, isl. ýlir, hälften av nov. o. dec.; på germ. -an: ags. se ǽrra géola, den förra julmånaden, se æfterra g., den senare i. Germ. grundform: *jehwla-, je(ᵹ)wla-. I övrigt mycket omstridd härledning: ’snöstormarnas tid’ (: isl. él = sv. il); el. ’glädjefest’ (urbesl. med lat. joculus, skämt); el. (till samma rot) med grundbetyd, av ’inbjudning’ el. av ’trolldom, magi’ m. m.
Allt ovisst.


tack Projekt Runeberg som lagt ut Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok, från 1922
Och Glad Allt Ovisst!

Julklappsrim och nödrim

Jag gillar att rimma. Men eftersom jag inte äter julgröt behövs inga grötrim. Och eftersom det inte ges klappar i min bekantskapskrets är jag hänvisad till att hjälpa andra med deras julklappsrim. Tur att det är en vanlig vädjan i många forum (fora för den konservativa) såhär års, så jag får utlopp för denna konstiga drift!
Här är några julklappsrim!

Illustration: från sprakradet.se

Språkrådet har förresten goda råd om julrim.
(Även om deras illustration, ett julkort, innehåller språkfel. Två eller fler tomtar kunde förr sända och tända, en ensam tänder och sänder, förr som nu.)

Klappfritt, grötfritt, frosserifritt – ja över huvud taget är mina jular liksom enklare nu. Tack och lov. När man ser andras hets så suckar man nöjt och tar en pralin.

I begynnelsen var ordet
många fulla fat på bordet
men i dag är julkalaset
rena rama tabberaset







Och i sammanhanget kan jag tipsa om rimbloggen! 
Här dissekeras många konstiga texter på det där roliga sättet som brukar beskrivas som intelligent och elegant.
Försöker jag mig själv på en dissektion skär jag mig bara i tummen med skalpellen.
                                                                   

 

Språkpoliser och fiske

Det finns massor av språktyckare därute. Massor av indignerade "Stoppa särskrivning!", "Rädda vårt svenska språk", "Sluta använda låneord" -  grupper och åsikter och bästvetare och språkpoliser. 
Men de allra flesta av oss vet ju så väl vad saker heter, och är det felstavat så förstår vi ändå.
Och särskrivningar kan vara skojiga - men de innebär sällan ett hot mot läsförståelsen.
Ärligt talat: tror du att någon på allvar tror att den bruna sköterskan lider av hirsutism (onormal hårväxt)? (Brun hårig sjuk sköterska) eller att slaktaren (finns det såna kvar?!) annonserar att grisen mår okej idag men avlivas imorgon? (Gris lever endast i dag).
Så, jag tänker ägna mig åt ord jag gillar eller ogillar, och företeelser som har med ord att göra. Kanske rentav språkpoliseri. Döm själva var gränsen går.
Senaste irritationen för min del är att folk tror att de använder "gammalsvenska" men inte kan.
"Skola fröken hvara så venlig" läste jag. USCH. Vi, ni eller de Skola. Jag, du, han och hon Skall vara så vänliga, eller i alla fall borde vi vara det. Och dessutom skulle det vara "skulle" i detta sammanhang eller hur! "Skulle fröken vilja vara så vänlig att skriva korrekt?"
Ska man syssla med gammalsvenska ska man veta vad man ger sig in på. Viljen I veta och viljen I förstå? (I språkutvecklingen drällde n:et vilse och fastnade på nästa ord och blev Ni.)
Slår också ett slag för riktiga konjunktivformer, som i "Vete fan" - INTE Vet i fan. Bevare oss väl!
Jag är inte fena på gammalsvenska men nog har man läst tillräckligt för att fatta det mesta. 
Och sista irritationen för idag finns i den förra meningen: Fena.
Att vara "fena på" ditt eller datt är en förkortning av "fenomenal på". "Han är EN fena" - nej.  Så heter det bara inte. Fiskar har fenor men att dessa skulle ha med någons talanger att göra - hur tänker folk då? Han är (smart som) en fena på en torskrygg? Nja. Det är visserligen smart att naturen utrustat fiskar med fenor så att de kan simma, men... Nja.

Min första bokstav

Det började med en blåmålad köksstol, och tre tändstickor.

Jag var tre år och granntjejen ovanför var sju och hade just börjat skolan. Hon var på väg in och jag skulle ut och leka, vi möttes i trappan och hon visade stolt sin första läsebok. 

Mamma har berättat att jag kom in, bad att få låna tändstickor, och arrangerade tre på köksstolens sits. Sen sa jag "Mamma, detta är ett A!" 

Jag tror att jag har ett minne av färgen, en färg som då kallades dalablå, och kanske minns jag också tändstickorna.

Min mamma läste alltid för mig, jag älskade böcker. Men jag var otålig, kunde inte vänta på att hon hade tid. Och jag insåg att det går mycket fortare att läsa själv. När jag väl visste hur det gick till lärde jag mig snabbt.

Mitt paradnummer som 4-åring var att stava till ecklesiastikminister. Bekanta och släktingar lade huvuden på sned, oo-ade och klappade och berömde mig. 
I dag finns inte ens denna ministerpost. Den sista som hade posten var Olof Palme, 1967. Året efter bytte ministerstolen namn och Palme fortsatte som utbildningsminister.

 

Vår vackraste bokstav

O.
Den enklaste och vackraste bokstaven, den enda som klarar sig alldeles ensam tycker jag.
Du kan invända att I är enklare. Men I behöver sällskap för att komma till sin rätt. Munnen vill lägga till något annat ljud.
Forma munnen till ett O, släpp ut ljudet och lägg märke till den där positiva känslan som infinner sig alldeles av sig självt. Ja, man kan till och med säga O på inandning, sådär andlöst som det sades av hjältinnor i gamla filmer. Eller säga det som när man ser ett vackert mål i fotboll — först en liten inandning, sedan hela ljudet ut (och det glider ofta över till ett Å).
Varför O känns bäst av alla bokstäver? Det beror på att man formar munnen som till en kyss.
Det senaste hittade jag bara på, men nog kunde det vara så?