Pepparkakor, Disney, och en färg som inte fanns m m

Nu pågår en förvirrad pseudodebatt om pepparkaksgubbar och rasism.
En kille fick bli tomte istället för pepparkaka i skolans lussetåg, för pepparkaksvisan var inte med bland sångerna. Det där kan man tycka var dumt, och mamman diskuterade saken med skolan.
Det borde vara en intern grej. Men inte i facebooktider. Några "debattörer" antydde att det handlade om kränkning. Att skolan vikit undan för att texten om bruna pepparkaksgubbar kunde få mörkhyade invandrare att känna sig kränkta.
Och maken till dumhet får man ju leta efter! (Annars är ju färgen brun politiskt belastad, från nazismens brunskjortor. Fast just den kopplingen vill tokstollarna tydligen inte göra, i alla fall inte som jag sett.)
En annan förvirrad pseudodebatt handlar om att filmbolaget Disney klippt i sin Kalle Anka-julfilm och tagit bort bland annat anspelningar och ord från slaveriets dagar. Närmare bestämt en snutt där en mycket karikerad svart docka själv hoppar ner på tomtens OK-stämpel och säger "mammy". ("Mammy" kallades en kvinnlig slav som hade till uppgift att ta hand om slavägarens barn.) Här yrar några om "svensk tradition" och att det var fel att klippa bort snutten, för "vi ska inte gömma historien".
Och maken till dumhet får man ju leta efter! Skulle alla föräldrar sitta och förklara för sina barn historien bakom slaveriet i USA, och vad den svarta dockan säger? Tror inte det.
Bra förklaring finns här:
http://niklasstarow.wordpress.com/2012/12/14/vet-du-vad-en-blackfacepickaninny-ar/

Som vanligt finns det populistiska krafter som drar växlar på allt. Ett slags bakochframrasister – de hittar på att någon känner sig rasistiskt påhoppad medan de i själva verket vill föra ut sin egen rasism.

Jo, jag ska ju blogga om ord, inte politik. Jag blir bara så trött på hur ord förvrängs ibland!

Brunört, bild från Wikimedia

Och då känner jag mig manad att ta upp ämnet färger. Igen.
När jag var barn lärde jag mig i naturkunskapen något i stil med "Färgen lila betraktades förr bara som en variant av brun. Därför finns det en växt som heter brunmåra, fast den är lila."
Sen vill jag minnas att vi gick ut och fick blomman utpekad för oss i en gräsmatta.
Nu letade jag efter bilder, men växten fanns inte! Ordet brunmåra dök inte upp på nätsökningar mer än en enda gång. I en blogg, i precis samma sammanhang som jag hört det: anekdoten om växten som fått ett brunt namn eftersom man förr inte hade benämningen lila.
Bloggaren hade reservationen "** Enligt källor som jag för tillfället inte alls kan erinra mig". Inte stor hjälp där, alltså.
Nå, vi är alltså åtminstone två personer som hört detdär om brunmåran! Kanske gick vi på samma skola?

Skam den som ger sig. Blomman heter tydligen brunört –  tack, Den virtuella floran  – och är förvisso lila. Skönt att nå't var rätt!
Men mystiskt är det.

Lila har en gång varit en symbolfärg för lesbiska kvinnor. Om bakochframrasisterna yrar vidare om svensk historia och "det var bättre förr" och går tillbaka till tiden när brunt och lila var samma sak - då kanske de hamnar i homosexuellt sällskap? Tanken svindlar.

Tolv års krångel och en smula Lucia

Tänkte skriva om Luciasångtexterna och nattens tunga fjät och allt det där, men det gör ju alla andra. Den som nu missat att det heter "som sol'n förlät" och envisas med att sjunga "förgät" får man ge upp hoppet om.
Däremot fastnade jag i funderingar kring ett annat tidsanknutet fenomen.
Den 13 december har en gång varit midvintersolståndet, och det var det som firades förr. Då gick vi efter julianska kalendern (namngiven efter Julius Caesar och stadfäst 46 f Kr). Nu går vi som så många andra efter den gregorianska kalendern (namngiven efter påven Gregorius XIII som antog den år 1582).
Men så fick jag läsa om något jag inte kände till – den svenska kalendern. Hur kan det komma sig att man inte vet sånt, om man så bara är en smula allmänbildad?
Nåja. Hittills har jag inte ens hört några toknationalister tala om den.
Kalendern fanns bara i tolv år – 1700-1712 – och var tänkt som en slags övergångsperiod mellan den julianska kalendern och den gregorianska. Den svenska kalendern skulle skippa skottdagen under elva skottår. På så vis skulle vi liksom gradvis närma oss det kontinentala bruket, som förresten kallades "nya stilen" så att svenska protestanter inte skulle behöva tala om en påve.
Men den svenska kalendern fick ett snöpligt slut. Allt beroende på krig och elände. Ur en wikipediaartikel: "Enligt planen skippades skottdagen år 1700, men på grund av att stora nordiska kriget utbröt vid samma tid glömde man sedan bort att ta bort skottdagen 1704 och 1708."
Ja, här finns nästan en ordvits - skottdagen glömdes på grund av krig. 
Förresten var det Karl XII som både införde och avskaffade svenska kalendern. Kanske därför ingen av ens de mest fanatiska Kalledussinälskarna vill ha den tillbaka.

Nu ska jag snart iväg och sjunga Luciasången – varianten skriven av Arvid Rosén, publicerad 1928. (Den med "som sol'n förlät" - förlåta betyder här glömma eller överge, okej?!).

Det italienska Luciasången är en barcarolle. Alltså efter modellen venetiansk gondoljärsång med en böljande rytm. Och den italienska texten är i princip en reklamjingel för en båtförare! Han sjunger om hur lockande det är med en liten sjötur då man kan se den vackra halvön Santa Lucia från Neapelbukten, och i nån vers sjungs det om att äta en bit ombord. Låter trevligt!

Här en vacker insjungning av Tino Rossi:


Sul mare luccica l’astro d’argento.
Placida è l’onda, prospero è il vento.
Sul mare luccica l’astro d’argento.
Placida è l’onda, prospero è il vento.
Venite all’agile barchetta mia,
Santa Lucia! Santa Lucia!
Venite all’agile barchetta mia,
Santa Lucia! Santa Lucia!

(ungefär: På havet glittrar silverstjärnan/ Vågorna är lugna, vinden mjuk/ Kom med i min smidiga lilla båt/ Sankta Lucia! Sankta Lucia!)

Mina franska nerver!

Satt på Servicekontoret, en inrättning där man kan få råd av myndigheter som i mitt fall Skatteverket.
Det är en bra inrättning men det betyder att den är populär och ibland får man köa ett bra tag.

Fick syn på den här skylten med termen "digital signage", och började förstås fundera över "signage". Och dess genus.
I mitt huvud betyder inlånade ord som slutar på -age att det är franska. Men genus kan vara lite vilket som verkar det.
Huvudet jagade jämförelser.
Det heter ju ETT collage men EN passage, funderade jag och så fastnade jag där en stund i förbryllelse. Båda är maskulina på franska.
Här står det "digital signage" men min känsla ville ha det till ETT digitalT signage och fråga mig inte varför. Jag trodde att det betydde ett digitalt sätt att signera. Till skillnad från en handskriven signatur, då.
Ännu längre ut på tankeisen hann jag: Om hela termen vore fransk, då kunde man tycka att det skulle heta "signage digitale". Inte för att jag är bra på franska men nån regel har jag väl snappat upp.

Sen snurrade tankarna vidare i jakt på fler franska -age-ord – passerade bland annat courtage, bagage och blamage – tills det plötsligt gick upp ett ljus.
Det är självfallet engelska och ska läsas sajnidch ungefär. Och har att göra med skyltar, inte med signaturer.
Så gammal är jag alltså. Tänker franskt alldeles i onödan. Fast jag inte ens är bra på franska.
Sen blev det min tur.
Sen gick jag hem och tänkte på falska vänner! De där orden som får en att tro att man vet vad de betyder. Som jag skrivit om förr, här:  Kort vår, falska vänner...

Läs! Skriv om du kan, eller inte kan...

bild från http://imgur.com/

Jag har många böcker. Just nu läser jag urskillningslöst. Tar helt enkelt på måfå i en hylla och läser, eller oftare läser om, vad det nu blir. Deckare, poesi, romaner av diverse slag.

Däremot går det sämre med skrivandet. Förmodligen för att jag nu läser så många bra författare som man aldrig kan mäta sig med – och så många dåliga, och dem vill man ju inte hamna i sällskap med. Men så hittade jag ett citat av Victoria Benedictsson som fick mig på bättre tankar. Litteraturbanken är en guldgruva!

Litteraturbanken.se

”Det är ett stort fel att du i långa tider kan gå och dra dig för att skrifva ett utkast derföre att formen blir skroflig och full af luckor. Skrif ändå. – Skrofligheterna kunna nog afjemnas, luckorna fyllas.” – Victoria Benedictsson, 11.3 1883.

... om ock i gyllne dosor

Jag snusar.
Det vill säga, jag stoppar en en portionsförpackad dos finfördelad tobak under överläppen.
Men hur hänger det samman med att snusa under sömnen?
Jo, att snusa – meddelar Svensk etymologisk ordbok, som jag ständigt citerar – är förstås i grunden precis samma sak.

"I betyd, ’draga upp snus i näsan’ (o. 1712  osv.) är det väl snarast utan vidare identiskt med snusa i betyd. ’draga in luft genom näsan’ o. snus i så fall bildat av verbet, liksom eng. sbst. snuff av vb. snuff (meng. snuffen), såvida sbst. snus ej uppkommit genom ellips av snustobak (med verbalt första led)"

Snus (ordet belagt 1794) var från början luktsnus, sådant man sniffade in. Därav ordet snusförnuftig, som antyder något torrt. Våra dagars matsnus ska inte vara för torrt, då går det inte att använda.

Svenska Akademins Ordbok ger många historiska exempel på ordet. Där får man veta att

"Spaniorerne hafwa först begynt bruka Snus, sedan Italienarne, och af dem har sedan nästan hela werlden lärt denna oseden." (Orrelius, M, Svenskt köpmans- eller materiallexicon. Sthm 1797.) (Tänk, nu har EU fått en hälsokommissionär som bekämpar snus. Han är från Malta, inte så långt från Italien...)

En del av Gustaf Frödings ord om snus fick bli rubrik. De raderna är något de flesta känner till tror jag.
Men här får ni hela dikten, Idealism och realism. Den finns i diktsamlingen Nya dikter, publicerad 1894.

Undrar just om skalden snusade?















Och apropå: Jag förmodar att ingen missat Mando Diaos cd Infruset, med tonsättningar av Gustaf Frödings texter. Här ett klipp från SVT:s Skavlan, där de spelade Strövtåg i hembygden. Klicka!
(Av upphovsrättsliga skäl lägger jag inte in den, även om det finns flera likadana klipp utlagda på youtube.)
Gissar att många dansband kommer att ha denna på sin repertoar snart.



Till sist: det har skrivits mycket om skaldens sjukdomar och psykiska problem och hur det påverkade hans diktning. Här en fin artikel i Läkartidningen, 2005, där tre av våra största diktare analyseras ur psykiatrisk synvinkel.
http://goo.gl/LuBxn

Okombinerade ord avslöjar demens

Har du svårt att finna rätt ordkombinationer?
Även en nörd som jag har suttit och letat efter orden ibland, efter synonymer eller motsatspar. Och sagt "nää, nu håller jag på att bli gaggig". Och ibland kan jag sätta ihop ord som inte stämmer med varandra, fast det brukar fixa sig.
Nu har forskare på Karolinska institutet skapat ett test som avslöjar vem som kan vara i riskzonen för demens.  Ett bra instrument om jag fattat rätt.  Det handlar om att känna igen semantiska ordpar. Allt presenteras i en doktorsavhandling av Raffaella M Crinelli, språkintresserad logoped.

Ur pressmeddelandet:

"...forskarna konstruerade även ett helt nytt språktest för att diagnostisera patienter med demenssjukdom. Testet prövar hjärnans förmåga att automatiskt hitta rätt kombinationer av ord. I testet ingår ordpar som semantiskt hör ihop, likaväl som semantiskt orelaterade ord. Det är både konkreta ord, som till exempel "stol + bord", och abstrakta ord, som "ursprung + inledning". Dessa riktiga ordpar har blandats med ordpar som inte alls matchar varandra. "

Men själva avhandlingens titel, det är ett test jag skulle misslyckas med. Inte vet jag hur Ramones ser ut...
Länk till pressmeddelandet:
When I show the Beatles then you say: ‘Ramones!’ –Imagining semantic memory in Alzheimer’s Disease and Semantic Dementia,Raffaella M Crinelli, Karolinska institutet 2012

Sängkamrat

Från humorbloggen www.funelf.net/

Ordet på bordet

Det finns inte bara hjärta och smärta där ute. 
I populärkulturens sångtexter finns ibland mer rim än reson, och ingen kan dissekera dem som rimbloggen med devisen "Alla har rätt till ett taskigt rim".
Nästan synd att ämnet är upptaget, men jag hade inte gjort det bättre!

Själv hakar jag upp mig på orena rim.
När jag var barn kunde killar som gjort lumpen norröver skandera:

Det finns en plats på jorden/ där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden/ dit vill jag aldrig mer.

Jag kunde inte tänka mig att någon rimmade så illa, utan funderade ett bra tag på om det verkligen fanns en plats som hette Borden. Jag letade till och med i kartböcker (detta var långt före internets tid).
Och när jag kom på att det bara handlade om ett nödrim (jo, det kan säkert bli godkänt av förespråkarna för assonansrim, men ändå) började jag fundera över alternativa rim.
Jag har hittills inte kommit fram till något bra.

Den som letar hon finner

En kompis undrade över ursprunget till ett ord, och frågade var jag brukar leta.
Svaret:
Språkbankens korpussamling och lexika: http://spraakbanken.gu.se/.
Svensk etymologisk ordbok från 1922: http://runeberg.org/svetym/.
Svenska akademins ordbok, SAOB,  men de har bara kommit till tyna: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/.
Svenska akademins ordlista, SAOL: http://www.svenskaakademien.se/svenska_spraket/svenska_akademiens_ordlista/saol_pa_natet/ordlista. Här finns bara just ord, inget om deras ursprung. Att märka är att SAOL som telefonapp skiljer sig lite mot nätvarianten, jag har inte klurat ut varför.
Språkrådets frågelåda: http://www.sprakradet.se/1950.
Institutet för språk och folkminnen: http://www.sofi.se/.  Här finns länkar till sökbara dialektarkiv. DAL är väst- och sydsvenskt. Sökbart är också Umeåbaserade nordliga arkivet DAUM. Uppsalas stora arkiv är däremot ännu inte sökbart på nätet.

Fascismen byter språk

http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti

Henrik Arnstads kloka text är nästan den enda kommentar som behövs efter uppmärksamheten kring SD-koryféernas fylleidiotier de senaste dagarna.
Men en kamrat på facebook påminde om den fruktansvärda scenen ur Cabaret. Hon har själv sjungit i musikalen och berättar att scenen ledde till en isande tystnad.
http://www.youtube.com/watch?v=LNMVMNmrqJE
Tack och lov för vanliga människor som tystnar av obehag när fascism och nazism visar upp sina fula trynen, men ändå ropar högt i protest.
Det är vi vanliga som kan hålla emot.

*Koryfé, ledare. Av grekiska koryphaios, anförare eller hövding, bildat till koryphé som betyder  huvud. 

Invandrare, nötter, tjuvar, stenålder. Och rödhåriga, m m.

Jag tycker rotvälska är ett underbart ord – obegripligt språk, helt enkelt.
Det används ju sällan i dag. Men om vi haft ordet belagt sedan 1725 så vore det väl sjutton också om vi inte kunde behålla det. (Enligt Svensk etymologisk ordbok [Svetym] var rotvälska 1755 "betecknat som ett språk för spetsbovar".)

Svenska akademins ordbok, SAOB, förklarar:
"ROTVÄLSK rω³t~väl²sk, adj.
[jfr d. rotvælsk; av t. rotwelsch, av mht. rotwelsch, rotwalsch; förleden sannol. av tysk rotvälska rot, tiggare, möjl. av mht. rot, röd, rödhårig, opålitlig (se RÖD); senare leden är welsch (se VÄLSK)]" 

Ur Svensk etymologisk ordbok, 1922

På svenska säger vi rotvälska om obegripligt språk, medan – enligt Svensk etymologisk ordbok (1922) – det i danskan och tyskan betyder tjuvspråk.
Tjuvspråk? Finns nog knappast i dag.

Välsk finns inte i SAOB, för de har från slutet av 1800-talet fram till nu inte kommit längre än till ordet "tyna".
Men det betyder helt enkelt utländsk.
Trots att ordet har fornnordiska rötter, och trots att vi har så många invandrare från alla möjliga håll, är det ordet nog än mer oanvänt idag.

Svetym: "i skiftande betyd.: utländsk, romansk, keltisk;  avledn. av germ. *walha-, kelt m. m."

Här får man veta saker som att samma val- finns i valnöt och valloner. Samt förstås i Wales - jajamen. Och det mest kittlande av alla fakta handlar inte alls om ordet, utan är som man i dag säger "off topic" eller utanför ämnet:

"Den välska bönan el. bondbönan är känd redan från neolitisk tid från Italien, Spanien o. Ungern."

Neolitisk tid - yngre stenåldern! Så vad den hette då lär vi aldrig få veta.

På spår igen. Själv använder jag uttrycket "välska vanor" ibland, bara för att det känns fint. Uppsnappat i någon äldre roman, skulle jag tro. Jag vill gärna ha välska vanor, hellre det än svenska ovanor.

Vem har nu inte grubblat på spetsbovar? Jag kan inte sova innan jag får reda på vad det är.
Jodå, Svetym ger besked: "Spetsbov, Möller 1755 - da. spidsbub, från ty. spitz-bübe, o. 1600 om maroderande o. bedrägliga landsknektar, alltså till bübe i betyd. ’knekt’ (se bov)".
På schweizertyska, schwyzerdütsch, finns det fina ordet buebli som betyder pojke. Inte alls en liten bov, och inte en knekt, även om roten är densamma.
Jisses så jag nördar till mig ibland. Så går det när man bara är en vanlig nyfiken människa.

In i dimman

Jag har varit på litterär afton minsann. Och vi läste poesi!
Ovant för en som är uppfödd på deckare och i princip aldrig bytt ut den kosten utan bara blandat upp med tjocka romaner.
Men jag fick möta nya människor, upptäcka ett par för mig obekanta författare, klappa siameskatter, och kände mig allmänt upplyft och lite god-mat-och-vin-rusig.

Åhörare på poesikväll. Foto: Lena Olsson

Och jag förstod att min ringa förståelse för poesi inte var riktigt så ringa som jag trodde. Min dimmiga uppfattning dög utmärkt.
Vännen med den fina bloggen Stänk och flikar hade lånat mig bland annat Emily Dickinson i Ann-Marie Vindes översättning.
Dickinsonvolymen, Min flod flyter mot dig, är precis sådan läsning jag tycker om; även om jag inte är kunnig märker jag att detta är en känslig översättning, här finns originaltexten att jämföra med, förklaringar och tips på vidareläsning. En bok man vill ha i hyllan och läsa om och om.
Så jag fastnade för ett par dikter ur den och hittade i bakhuvudet en kortis av Märta Tikkanen och var på det hela taget väl förberedd och tyckte om det jag läste och det andra läste.

Fortfarande surrig av detta gick jag idag på Stadsbibliotekets årliga poesidag och fick höra Kristoffer Leandoer, Kristofer Folkhammar, Nina Hemmingsson, Jila Mossaed och Matilda Södergran.
Matilda Södergran, finlandssvensk poet som bor i Sverige, läste ur sin senaste bok Maror (ett sätt åt dig). Jag lånade hem boken från biblioteket direkt trots att - eller för att - texten kändes så stark att den nästan skrämde mig.

Kanske deckarnas kolhydratstinna kost och de fiberrika romanerna kan behöva växlas med den smalare förmodligen mer näringsriktiga poesin.
Om inte annat är det mer språk, andra ord, och texter som man måste ta som de är.

Stavklåda

Besökte en mycket rolig, välplanerad och givande konferens om hållbart byggande – i samband med att delegationen för Hållbara städer just avslutat sitt arbete. 450 deltagare höll på i tre dagar, jag var med på två.
Det var seminarier och gruppträffar och rätt många powerpointpresentationer. Och skyltar.
På en skylt stod det "Sammhällsbyggnad". På ett informationsblad stod det om ett hållbart Sverge. En powerpointpresentation innehöll ordet cyckling. O s v.
När sånt dök upp tappade jag koncentrationen och ögonen började klia. 
Nåja, det mesta tog jag in.
Visst ni att forskningen bevisat att städer är attraktiva och har god tillväxt om klimatet är tolerant och fördomsfritt? Så jag ska väl bita ihop och inte vädra min irritation.

Inte min grej

Jag har en mycket trevlig syssling - jag har faktiskt flera lika trevliga kusiner och sysslingar, men i denna anekdot handlar det om en.
När jag var i tonåren övertalade hon mig att gå med och se en Elvis-film, Charro. Den var inte alls dum, som jag minns det. Eller, ganska korkad handling men bra musik. Förstås.

Men många år senare kom vi att tala om den gången, och hon berättade att jag varit lite tveksam och sagt "Det är inte min grej, men...".
Med samma lätt korkade, tvekande entusiasm och nyfiken okunnighet har jag alltid testat allt möjligt med ursäkten "Det är inte min grej, men...".  En helt okej inställning för en journalist, för övrigt.
Nu har jag klivit in i en liten facebookgrupp om dikter, och jag som inte alls förstår mig på poesi. Det är inte min grej, men...
I veckan ska några av oss ses i levande livet för en kväll med läsning och trevligt umgänge. Trevlig kan jag vara, och umgås kan jag - men så var det detta att ha med något av en favoritpoet...
Jag har 72 hyllmeter böcker i total oordning och finns där någon enstaka diktsamling så lär jag inte hitta den. Biblioteket finns ju men hur ska jag välja?
Goda råd ligger så nära som ett knapptryck!

På den vackra och välskrivna bloggen Stänk och flikar
finns mängder av litteraturtips och dikter och inspiration. Läs, njut!
(Jag tog mig friheten att fotografera av loggan, bara den är en njutning. Klicka på den så hamnar du rätt.)



Och undrar ni över Elvisfilmen så, här är början. Snacka om kulturkrock mot Stagnelius och Petrarca.

Poesi på havsnivå

När jag saknar inspiration och vill ha lite levande poesi går jag hit:
http://www.allafartyg.se/index.php?s=sokpakarta
och fyller i något trevligt område, kryssar i valet "Show Ship Names" och vips.
Namnens poesi ger mig en känsla av lätt vemod, längtan till fjärran länder, den vaga kittlingen i outforskade möjligheter.
I dag valde jag Göteborg och spanade mot Danmark.
Här fanns Vinga Safir, Celeste, Angon, Primula, Gaia, Allegro, Theron, Silvana, Ingun, Lady Margaux, Njord, Tullan och Bottiglieri Sophie. Till exempel.
Som så ofta i livet - namnet behöver förstås inte motsvara förväntningarna. Det kan handla om en gammal tanker, en liten segelbåt, en lyxyacht värd många miljoner, en kantig effektiv containerfraktare, ett jättelikt kryssningsfartyg. Alla har sin funktion.
Men namnen!