Ord som dekor och om att stava på latin

Jag är lite trött på Carpe diem-trenden.  Den verkar inte avmattas.
Det finns ljusstakar, bokstöd, väggprydnader, textilier, mattor, möbler, med bokstäver och ord som dekor. Strunt samma vad det står, verkar det ibland.
I ett forum skrev en kille att han skulle beställa väggbokstäver till hallen, och bad om förslag på vad han skulle säga. Grejen var att han ville ha en text, men hade inga idéer om vad.
Besökte en hemsida för en butik som säljer shabby chic-saker. Där fanns många ord. Kuddar och gardiner med bokstäver, ljuslyktor med ord, möbler med sentenser. Och man kunde beställa föremål med egen text.
"Förslag - Carpe diem, latinska ord, franska ord" stod det.
Jo, "carpe diem" är onekligen latin men verkar ha fått sin egen status.
Dessa utnyttjade dekorativa ord kan till slut mista sin betydelse, mer än som något allmänt uppmuntrande eller allmänt snyggt. Ord som "lycka" och "kärlek" är väl ändå rätt viktiga?
När man för femtielfte gången tänder sin ljuslykta med ordet "lycka", bryr man sig då? När man drar för gardinerna med "Paris, London, Nice", funderar man på att resa då? När man hänger upp handduken med "kärlek", blir man då varm i hjärtat varje gång man torkar händerna?
Ja, vad vill man ha sagt?

Och varför dra in latinet? Många har inte läst latin men vill ändå använda det. Bara det ser snyggt ut. De går till webbsajter och plockar en passande sentens för att fylla sina väggar eller facebookstatusar med.

Hos fina smyckesdesignern Efva Attling fann jag ett för övrigt vackert silverhänge med texten "Ab imo péctore". Jag fick rysningar.
Latinet har inga accenter, däremot kan läroböcker förstås sätta dit accenter så man lär sig rätta uttalet. Här har uttalsaccenten hängt med in i silvret. Citatet betyder ordagrant "ur det djupaste bröst". Eller "hjärta", lite friare.

Tänk om folk med latinsug själva lärde sig latin – detta nyttiga språk som utgör grund för så mycket annat i språkens underbara värld.
Det finns kurser lite varstans via olika studieförbund. Annars kan man till exempel ta en nätkurs på Stockholms universitet: http://primalatina.klassiska.su.se/
Och för den som vill läsa på lite på egen hand finns flera härliga böcker av Tore Jansson. Kolla denna:
http://www.bokus.com/bok/9789146001027/latin-kulturen-historien-spraket/

Till sist, ett fynd från en frågetråd i ett stort forum:

"Hur stavar man Maria på latin? Eller på något annat språk?
Ska tatuera in Maria, men jag vill inte att det ska synas för blotta ögat att det står Maria."

Personen fick flera kloka förslag, bland annat att försöka med runalfabet. För med det latinska alfabetet, det vi alla använder, skulle det ju bli just  – Maria.

"Vi tänker inte stryka i Krig och fred för att någon inte läste ut den."

"The thing about a book is that it can be eccentric, it can be the length it needs to be, and that is something the reader shouldn't have anything to do with," says Jonathan Galassi, president and publisher of Farrar, Straus & Giroux. "We're not going to shorten 'War and Peace' because someone didn't finish it."

I en intressant artikel i Wall Street Journal får vi veta hur e-bokutgivarna analyserar vårt läsande – och hur en del förlag ser det som ett bra verktyg. Andra, som i citatet ovan, tycker att böcker är böcker och det räcker så bra med det. Utan analyser och länkar och bonusupplevelser och kringmateriel och extra räksallad eller andra tillbehör.
Läsplattor kan verka praktiska, men vill vi att någon annan ska tjuvkika? Veta att vi strök under just det stycket, att vi inte kom längre än till sidan 42 i just den boken, eller hoppade till slutkapitlet för att få veta vem som var boven i deckaren? Jag vill inte vara med om det. Så trots att jag gillar ny teknik kommer jag att fortsätta läsa pappersböcker.

WSJ/Your E-Book Is Reading You – läs!

Det jag inte vill är det ska dyka upp förklaringar, länkar, kommentarer från andra, tips om och reklam för andra böcker... allt det där som ofta kallas socialt, för att det inte lämnar oss i fred. Irritationsmoment för mig, men kanske inte för andra.
Om just detta fenomen, ett "socialt läsande" och den nya litteraturmarknaden, förs en debatt i Upsala Nya Tidning: http://www.unt.se/kultur/tillsammans-ar-vi-lasare-2015017.aspx

"Sammantaget är intrycket att social läsning kan ge ett ökat engagemang för bokläsande i allmänhet och litterär kultur i synnerhet: läsförståelsen fördjupas och intresset för ett visst författarskap intensifieras." skrev Alexandra Borg.

Och motrepliker kom, http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/for-vems-skull-ar-e-boken-social-2037524.aspx

"Varje beteende som nätföretagen tjänar pengar på kallas socialt och generöst; allt de inte kan tjäna pengar på är däremot elitistiskt, själviskt och föråldrat. Som att sätta sig ensam med en icke-uppkopplad bok." skrev Håkan Lindgren.

Men kan läsande vara en social upplevelse? Inte för mig. Eller kanske?
Jag har inget alls emot att vara social i levande livet, eller på facebook eller andra fora, men när jag läser en bok vill jag göra just det. Dyka ner, simma runt, smaka, förtrollas och förfäras, gråta och skratta. För mig själv.
Efteråt kan jag diskutera den med mina vänner. Och har jag särskilt stort behov att diskutera under läsningens gång kan jag gå med i en läsecirkel, eller kontakta en kompis som kanske läst samma bok.
Nu har jag inte någon läsplatta, men en smartphone där jag läst e-böcker, mest klassiker och mest från Worldreader.

Worldreader är ett utomordentligt sympatiskt initiativ för att sprida barn- och ungdomslitteratur ut till ställen utan bibliotek, via mobiltelefon (jag har skrivit förut om biNu, som gör en vanlig mobiltelefon smart, där finns det!) eller läsplatta.
På så vis kan en läshungrig tio-tretttonåring på landsbygden i Västsahara, Pakistan eller Peru kasta sig över  Huckleberry Finn och Svindlande höjder precis som jag gjorde i den åldern (jag hade ju biblioteket!).
Jag har svårt att tro att det lönar sig att ösa reklam över de barnen, jag har svårt att tro att just de är en del av det Alexandra Borg kallar förlagsbranschens "nya svarta".
Men jag vet att de utbyter lästips i e-världen – och förmodligen även mun-till-mun.