Förlovning / Engagement from Kungahuset on Vimeo.
Det finns så mycket som ingår i språket. Småord, tonfall, harklingar, mm-ande och hm-ande, huvudet-på-sned, armarna-i-kors, fnitter.
Birgitta Stenberg, denna duktiga författare, slog kanske huvudet på spiken när hon skrev om tillkännagivandet av prinsessan Madeleines förlovning, och det lilla ti-hi på slutet. Hon menar att många kvinnor markerar underordnande och tjejighet just genom att fnittra lite, och retade sig på Madeleines ti-hi. Även om jag knappast tror att hon har rätt vad gäller prinsessan – jag tror att Madeleine är en tjej med skinn på näsan – så finns det nog många kvinnor som automatiskt fnittrar för att verka yngre, sötare och mer ofarliga.
"Du kommer inte tro dina öron om du börjar lyssna efter de där orden, uppmärksamt. Snart inser du att kvinnor hela tiden, i alla möjliga sammanhang, fnissar, gör sig positiva, gör allt för att behaga." skriver Stenberg.Läs debattartikeln! Maddes ti-hi
Vet ni inte vem Birgitta Stenberg är, leta reda på Alla vilda - en dokumentär om Birgitta Stenberg. Tyvärr är dokumentären inte tillgänglig på Svtplay längre.Själv har jag en gång i tiden gått en kortkurs i röstbefrielse. Vet inte om det begreppet ens finns nu, men namnet säger allt.
Sångerskan Frankie Armstrong lärde mig att använda rösten och magstödet så till den milda grad att jag skrämt iväg tjuvar med ett enkelt "Hördu, vad håller du på med". Och en gång på en fotbollsmatch hoppade mina två manliga bänkgrannar högt när jag jublade över ett mål. De ville inte gå med mig på fotboll fler gånger.
Visst kan jag också fnissa och fnittra. Men inte för att behaga, inte för att förminska eller föryngra mig.
Apropå de andra delarna i våra språk – jag såg en dokumentär i Svt:s Vetenskapens värld häromdagen. Om ett mycket spännande språk!
En forskare, Daniel Everett, har studerat det språk som talas av det lilla parahã-folket i Amazonas djungler. Han kom till dem som missionär – men det slutade med att de omvände honom till ateism, vilket för övrigt splittrade hans familj. Och han utforskade deras sätt att kommunicera, lärde sig deras språk.
Parahã kan både talas, nynnas och visslas. Språket talas bara i presens och saknar rekursion, det vill säga det att bilda strängar av ord, bisatser, som kan utvecklas i princip hur långt som helst. ("Om du inte begriper rekursion, läs den här meningen igen" är ett skojigt skämt om fenomenet.)
Det Daniel Everett kommit fram till har retat upp språkgurun Noam Chomsky, bara en så'n sak! Rekursion är liksom grundbulten för alla språk, menar Chomsky. Ja, debattens vågor svallar högt i de akademiska gölarna. Jag bryr mig inte, aldrig att amatören jag tar ställning i så svåra frågor. Men skojigt är det att begrunda.
Nu funderar jag på att skaffa mig Daniel Everetts bok: "Don't sleep, there are snakes". Finns på Amazon, t ex: http://www.amazon.com/Dont-Sleep-There-Are-Snakes/dp/0307386120
Jag tror att både män och kvinnor av paranhã-folket fnittrade lite i dokumentären, förresten.
