Det blev förstås ett väldigt hallaballo om att Anja Pärson "kom ut" i sitt Sommarprogram.
Programmet handlade om mycket annat också, en världsstjärna som hon har självklart en del att berätta. Om svårigheten att hitta kläder som klär en slalomrumpa, om hur det är att ha en livslevande prinsessa som granne (det hade hon i Monaco) och annat skoj.
Att hon har en flickvän borde inte vara hela världen. Att hon är lycklig och att de ska ha barn är roligt, för den som alltid gillat henne som idrottsperson.
Min stillsamma undran efter att ha tagit del av skriverier och twittrande och bloggande och krönikerande:
Duger det inte med att Anja Pärson är en alldeles fantastisk ikon som idrottare?
Men det retade upp somliga att hon inte uttalade solidaritet med dem som gått före. De kämpande HBTQ-aktivister som gjort att det alls är möjligt för en lesbisk kvinna att visa sig öppet, att bilda familj med sin kvinna och skaffa barn.
Det retade upp somliga att hon inte ville bli gayikon.
Mian Lodalen och Anders Öhrman i radio var försiktiga och diplomatiska, men uttalade sig ändå i egenskap av kända gaydebattörer. Radion bjöd in dem i den egenskapen.
Ronnie Sandahl i Aftonbladet var nästintill elak. Han anklagade Anja för att inte känna solidaritet, inte mot det svenska samhället då hon flyttade till Monaco när hon började tjäna en massa pengar, och inte mot just gayrörelsen.
Det kan tyckas ligga något i Sandahls och andras kritik, visst är föregångarna viktiga, visst har vi nått långt tack vare!
Men när tar historien över som just historia?
När är det okej att njuta frukterna av andras slit och av samhällets utveckling, utan att behöva visa tacksamhet?
En fin replik på Sandahls krönika skrevs av
Anna Troberg, som avslutar:
"Det enda krav vi kan ställa på varandra är att vi solidariskt ställer upp för varandras och andras rätt att leva våra liv som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan. Det är äkta solidaritet. Påtvingade roller, självupptagen hygglighet och konstruerad tacksamhet är det inte."
Förra året var det (den idrottsligt mer okände, mest känd är ju hans pappa) Anton Hysén som kom ut, och fick kritik för att tydligen ha sagt att han inte kände sig pigg på att gå i Pride-parader. Han måtte ha ändrat sig efter all kärleksbombning från rörelsen, för han var ändå med på Pride i Göteborg. Kajsa Bergvist ställde upp på intervju i gaytidningen QX och jag minns inte något rabalder kring hennes utkommande.
Om Anja Pärsons tankar vet vi ju inget mer än det hon valt att delge oss. Men hon verkar, tycker jag, alldeles äkta och sympatisk och just solid.
Det räcker gott att vara
solid, man måste inte vara
solidarisk offentligt, om man inte vill. Det är ett personligt val. Även om orden har samma rötter.
Vi får väl se om denna modiga kvinna en dag får lust att kalla sig lesbisk och delta i Prideparader. Då blir det väl hallaballo igen.
Ordanmärkning – nä, hon är inte alpinist, inte på svenska. Det betyder sen gammalt en sån som bestiger berg, och hon har ju mest åkt nerför. Jättefort.
Å andra sidan har hon bildligt talat klättrat högt! Snyggt jobbat.
Ett tips: Lyssna igen på
Anjas Sommarprogram och hör allt annat hon berättar, det handlade ju inte bara om hennes kärleksliv.
Apropå idrottspersoner snubblade jag över en finfin lista över
sportspråkets anglicismer, sammanställd av språkforskaren Gunnar Tingbjörn. Kul läsning!
Visste ni till exempel att termen
come back användes så tidigt som på 30-talet? Vågar vi gissa att ämnet kändisar-kommer-ut comebackar då och då?
